Hur viktigt är det att alltid se bra ut? Mår vi bättre inombords om vi känner oss snygga? Och framförallt, får vi andra att må bättre genom att framstå som snygga? Hur stora är egentligen kraven på att man ska se bra ut, i dagens samhälle?
Personligen så tycker jag det är svårt att förstå varför det är sån hysteri kring att man som tjej ska sminka sig varje dag innan man kan gå nånstans, att “sätta på sig sitt ansikte” som många kallar det. Är det så att man i samband med att man sminkar sig och klär sig snyggt också ikläder sig en roll?
Varför låter man göra stora kirurgiska ingrepp på sin kropp för att förändra sitt utseende? Tex botox, ansiktslyft, bröstförstoringar av gigantiska proportioner. På vilket sätt blir man lyckligare av att låta kniven förvandla en till en person man egentligen inte är? Självklart finns det fall där personen inte gör det enbart av skönhetsskäl som tex bröstförminskningar och operationer av medicinska skäl, men det är inte vad detta handlar om.
Jag sminkar mig sällan till vardags för jag anser inte att jag behöver det, ofta får jag höra att andra tjejer inte kan förstå hur jag kan gå ut så naken som man blir utan smink. Men för mig så är det tvärtom, det känns som att jag försöker vara någon annan för en stund om jag ska sminka mig till vardags, som att jag försöker dölja vem jag egentligen är genom att sätta på en snygg fasad.
Självklart är alla människor olika och en del tycker om att sminka sig till vardags och andra inte, men min undran är vart tog det neutrala och naturliga vägen? Nu verkar det bara gå längre och längre ner i åldrarna där man ska börja med smink och hårfärgande.
Är vi så missnöjda med oss själva idag att vi måste försöka förändra oss och ikläda oss olika roller för att må bra? Gör man det för att man själv mår bättre, eller för att andra ska uppskatta en mer och på så vis må bättre? Hur ska man lära barnen och ungdomarna att det är okej att vara sig själv, att man behöver inte följa minsta modenyck och ideal, när man samtidigt gör allt för att förändra sig själv genom hårfärgningar, smink, till och med skönhetsoperationer?
Jag dömer absolut ingen, jag har själv varit en hårfärgare utan dess like.. mitt hår har haft alla nyanser och färger som finns (och några till därutöver) och min klädstil har i stor mån följt modets nycker och svängar tidigare i mitt liv. Men har jag mått bättre av att försöka vara någon jag inte är? Nej, jag har mått sämre och var nära att tappa bort mig själv.
Idag vet jag vem jag är, jag bryr mig inte om ideal och “regler” om hur man ska se ut och hur man bör klä sig – och jag mår bättre än nånsin! Kläder och smink är stora intressen för mig (precis som hundar, fotografering, data osv) men jag låter inte längre dagens rådande ideal att ta över och göra mig till någon jag inte är.
Vi dömer absolut ingen med detta inlägg, det måste påpekas, men vi undrar varför man kämpar så hårt för att förändra sitt utseende och på vilket sätt man blir lyckligare av det? Att sminka sig när man går ut på krogen, att tycka om att shoppa snygga kläder och ha dem på sig, att ibland förnya sin hårfärg det kan vi förstå och det har vi alla gjort nån gång skulle jag tro.
Men när det handlar om att inte våga ut utan att sminka sig, vägra att visa sig i tex t-shirt eller ett par mjukisbyxor utan alltid måsta vara uppklädd från topp till tå och gå så långt som att operera sig vacker så undrar jag hur stora krav man har på sig egentligen? Varför krävs sådan perfektion och vad är det som gör att man kräver det av sig själv, är det så samhället idag ser ut – är du inte perfekt (äkta eller ej) så duger du inte?
Några ordspråk som jag tycker passar bra som avslutning
Det är lätt att kritisera, att tycka om någon kräver ansträngning
Uppriktighet är inte att säga allt man tänker, utan att mena allt man säger
Att vara lycklig: Det innebär att ha lämnat bakom sig det otåliga sökandet efter lycka
Ja har man sådana problem att man inte kan gå ut utan smink eller måste vara perfekt klädd hela tiden så är det ju något som är fel “på riktigt” eller hur man ska säga. Att fåfängan har gått överstyr och blivit till ett sjukligt beteende.
Självkritiken kommer ju givetvis från omgivningen – vänner, familj, främlingar, media osv. Det går ju inte att undgå att påverkas. Då ska man nog vara både blind och döv! Men går det så långt som jag nämnt ovan så tror jag det också ligger lite i huvudet rent genetiskt. Om ni förstår hur jag menar.
Roller tror jag man träder in i hela tiden. Vare sig man sminkar sig råmycket eller inte alls. Man ustrålar ju ett budskap beroende på hur man kläer sig, hur man ser ut eller hur man agerar. Medvetet eller omedvetet. Hemma, på skolan, på jobbet, bland vänner/främlingar osv.
Även när man säger att man inte bryr sig om ideal och vad andra tycker så tar man ju DEN rollen och har den attityden – Att inte bry sig. =) Men frågan är ju då, vaifrån kommer i så fall den åsikten? Den i sin tur kommer ju från andras åsikter kring ämnet tidigare… och sådär håller man på!
Summan är alltså att man påverkas av andra även när man väljer att INTE gå efter rådande ideal. Samtidigt bryr man sig ju vad andra tycker ändå då man väljer att gå emot.
(lång och lite flummig kommentar, hehe…)