När slutade träning handla om att må bra och började att i de flesta fall bara handla om viktnedgång? Jag vet inte hur ni andra fungerar, handlar träning verkligen bara om vikt för er? Vad oerhört tråkigt det låter i mina öron. När jag är på gymet, då är vikten precis som övrig tid på dygnet det sista jag tänker på. Min enda motivation för träning, det är att jag ska må bra, och det gör jag på gymet. Ibland ser jag andra på gymet som verkar livrädda för att svettas, och det är deras val att träna lättare, men jag personligen skulle aldrig klara av det. Att träna handlar om den där endorfinkicken, lyckan när jag kan öka på några kilo till på benpressen, svetten som rinner. När jag cyklar hem, tro mig, jag ser inte fräsch ut, men jag känner mig hög. Det är träning för mig! Det har noll och intet att göra med vikt, annat än vikterna jag lyfter…
Det verkar finnas en allmän uppfattning bland många att tränar man och äter rätt mat så skulle man inte kunna vara överviktig. Varför inte? Vem säger att mat och träning har med viktnedgång att göra, kan det inte bara handla om att må bra och ge sin kropp bra näring. Det innebär inte att man äter mindre än man gör av med, DÅ handlar det om viktnedgång, men har vi någonsin sagt att det är vad vi syftar på när vi pratar om att ta hand om sig själv genom mat och träning. Inte en enda gång är det vad vi har menat. Vi menar att vi inte vill äta dålig kost, utan ren och bra mat som kroppen mår bra av. Vi tränar, för att vi blir glada av det. Är inte det en betydligt skönare inställning, att ha en vilja att må bra, än att fokusera allt på vad vågen står på?
Jag har tidigare berättat att jag en enda gång i mitt vuxna liv har varit normalviktig, och jag lyssnade på alla råd om ät mindre rör dig mer. Enda sättet för mig att tappa de där kilona visade sig var att ligga på svältgränsen och träna 7 dagar i veckan som en galning. Skulle jag påstå att jag var lycklig och mådde bra under den perioden? Skulle jag någonsin rekomendera någon annan att göra som jag gjorde då? Aldrig någonsin, jag avråder från allt vad bantning heter efter alla mina erfarenheter av det. Kan jag rekomendera sättet jag lever nu, att tänka enligt HAES och se kroppen som en helhet med psyket, där träning och mat handlar om njutning och att ta hand om sig? Absolut, jag kan bara se till hur jag mår, och kan säga att jag har aldrig mått så här bra förut varken fysiskt eller psykiskt, och jag väger det högsta jag gjort någonsin. Men jag har hittat en balans i mitt sätt att leva, mitt sinne är betydligt fridfullare och jag kan ärligt talat säga att vad jag väger, är det minst viktiga i mitt liv. Jag vet att en del funderar på, skulle jag inte egentligen vilja vara smal? Min motfråga är, vilken skillnad skulle det göra för mig positivt, jag har varit där, jag mådde uselt, varför skulle jag vilja ta mig dit igen när jag kan vara så lycklig och må så bra som jag gör nu?
/Hanna
För mig handlar träningen FRÄMST om hälsa och välmående. Jag har alltid varit relativt aktiv – tjock som smal. Som det är nu är träningen ett av redskapen i viktminskningen för mig.
Huvudsyftet är inte att bli smalare utan för att stärka konditionen, skelett och muskler. Men visst, vill man gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt är ju träning A och O. Bantar man bara utan att träna kan man ju inte räkna med att kroppen blir så stark efteråt…
Huvudsaken man själv mår bra av det man gör, oavsett vilken storlek man har. Jag personligen trivs mycket bättre nu än då jag var medlem på forumet och vägde nästan 20 kg mer än vad jag gör idag. För mig har kroppen repat sig, eller hur man ska förklara. Låter kanske töntigt, men så är det ju för vissa. Alla kroppar mår inte bra av övervikt heller. Man är ju olika
Men huvudsyfte menar jag alltså inom träningen (om ni läser min blogg ibland så är det ju tydligt att jag vill ner mer i vikt…)
Emma: Vi förstår och respekterar ditt val och tänk,samtidigt är det tråkigt att du inte kunde trivas med dig själv förut, för du var ju hur söt som helst (det är du fortfarande, men menade att det var ju inget fel på dig innan heller). Sen är det ju så att man måste känna efter hur man själv mår, mår kroppen dåligt då får man ta hand om den bättre, men det behöver inte alltid ha med viktnedgång att göra utan kan ju handla om att bara röra sig mer eller se över kosten till renare mat. Hälsa är som du säkert håller med om ett vidare begrepp än bara vad som räknas som normalvikt eller ej. Oavsett hur man ser ut och vilken vikt man har så borde alla försöka bli kompis med sin kropp. Du har valt att gå ner i vikt, vi väljer att låta bli. Den fria viljan är rätt bra att ha, för alla är vi olika
Precis det jag menar
Man måste ju känna efter och ta beslut efter det.
Vill bara poängtera det som de flesta missförstår: bara för att jag väljer att gå ner i vikt betyder det inte att jag hatade min kropp innan eller nu för den delen. Fuldagar hade man ju ibland då inga kläder satt bra etc, men det hade jag när jag var smal också. Det har väl de flesta mer eller mindre. Men visst, jag trivs bättre nu, men jag ”otrivdes” inte förut heller. Svårt att förklara och förstå kanske. Men så är det!
Jag tror jag förstår hur du tänker. Så länge du mår bra av ditt val så är det ju bra
Men väljer man att gå ner bara för att man tror att lyckan sitter i vikten då är det rätt ledsamt, men i ditt fall är det bara ett val du gjort förstår vi varann rätt? 