Som ni kanske listat ut av mitt tidigare inlägg om vården så har inte min dag börjat så jättebra… Men man kan inte låta en sådan sak förstöra en hel dag, man måste försöka hitta de där så ljusglimtarna som får en att le mitt i allt elände.
Mina små ljusglimtar är tex ett gulligt sms från David, en morgonpuss av hunden, att surra en stund med Hanna på MSN eller Skype… Att prata med mina föräldrar och även min farmor så gott som dagligen. Det behövs inte mycket, det är de små sakerna som betyder så mycket.
De senaste månaderna har det hänt väldigt mycket saker kring mig som fick mig att i princip kraschlanda i tillvaron, att gå in i den berömda väggen. Hade jag inte haft en så fin familj, min underbara Hanna och älskade David så hade jag aldrig klarat mig igenom allt som hänt…
Än är det inte över och många jobbiga saker återstår men jag vet att min familj, min släkt, min älskling och mina vänner finns där för mig. Visst är det sorgligt men sant att sorg för människor närmare varandra…
Just nu så har vi en begravning av en älskad familjemedlem framför oss. På nåt sätt så har jag stängt in alla känslor, jag orkar inte ta itu med dem just nu utan har låst in dem på ett säkert ställe så att de inte kan komma ut…
När jag fick veta att min farfar hade somnat in efter en tids sjukdom så var det som att jag miste en bit av mig själv, kan inte förklara det men min farfar har funnits där för mig hela min uppväxt.
Ett par dagar efter att vi fick veta att han stilla somnat in så köpte jag och David en stor röd ros som vi lade i minneslunden på Örnäsets kyrkogård… För mig var det viktigt att få göra det, att inte vänta till begravningen för att inte alla känslor skulle äta upp mig inifrån.
På nåt sätt så har jag lärt mig att leka struts, jag sticker huvudet i sanden och har inga bekymmer, allt är jättebra och livet leker och jag lever bland så rosa fluffiga moln. Jag tror att jag behöver de stunder då jag får stänga av och ingenting känna, för att orka gå vidare med mitt liv… För att inte bryta ihop totalt. Men så småningom kommer muren att rasa det vet jag, men då får jag ta itu med det då.
Vad vill jag med det här inlägget? Jag vet inte, kände bara att jag behövde skriva av mig. Vill säga er alla en sak, en väldigt viktig sak… Vänta inte för länge med att säga en person att du älskar denne, en dag kan det vara försent.
Avslutar med en låt som jag lyssnat på under tiden jag skrev inlägget.
/ Sarah
Hej Sarah!
Jag är en 21 årig tjej som följer eran underbara blogg. Jag har varit en tröstätare under högstadiet och gymnasiet, detta på grund av ordmobbing… Har därför haft väldigt dålig självkänsla, men inte längre!
Jag har underbara vänner som stöttat mig och för ca ett år sedan hittade jag er blogg, vilket lyst upp min tillvaro lite mer. Ni har rätt i så mycket ni skriver om vikt och åsikter… Jag känner mig som en ”big and beutie” sen jag började leva ett mer hälsosamt liv! 
Mycket tackvare era inlägg. Ni är fantastiska och jätte söta!
Jag beklagar också sorgen! Jag har också nyligen förlorat min farfar som gick bort väldigt hastigt… Det har varit väldigt jobbigt men nu efter begravningen känns det lite lättare, det värsta är avklarat. Tiden kommer att läka såren i min själ och det kommer det att göra för dig också, men låt det ta sin tid. Kärleken från nära och kära är en viktig del av det hela…
Måste också säga att du har en otroligt fin hund!
Jag har ett stort hundintresse och kan nog räknas till kategorin: Hundnörd! Hihi! Min familj har en stor svart blandras tik som jag verkligen älskar… Men jag hoppas att jag snart kan köpa mig en egen kamrat, men måste ha ett jobb först. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Eller… jo ibland. 
Jag önskar dig och Hanna lycka till med allt och fortsätt uppmuntra andra tjejer… Vi är ju fina som vi är! Kramar Sanna.