Att erkänna och inse, första steget till självinsikt? Tjockisbloggen.se

Nu kommer det här att bli ett säkerligen rörigt och förvirrat inlägg men jag tänkte att istället för att sitta och försöka få struktur på alla tankar innan jag sätter det i ord, så ska jag försöka att skriva direkt vad jag tänker…

Den senaste tiden så har det hänt väldigt mycket runt omkring mig och periodvis så har jag mått riktigt uselt men också riktigt riktigt bra. Ibland så blir vissa bördor bara för tunga att bära och man orkar inte bära det ensam, då är det lätt att man vänder sig till de personer som står en närmast och lastar över en del av bördan på dessa istället.

Men vad händer när man går över gränsen och inte inser att ens närmaste kanske inte orkar bära dessa ok också? Varför är det så att de man älskar är det så lätt att göra illa? På samma sätt som den man älskar kan få en att må så otroligt bra och man vill bara skratta för resten av livet så kan man också göra varandra otroligt illa.

Vare sig man menar det eller inte så är det så lätt att göra illa den som står en närmast och det smärtar att göra någon annan illa, man vill inte göra så men ändå blir det så ibland… Det är då man inser att ordet förlåt egentligen är ganska betydelselöst om man missbrukar det, använder det för ofta. För hur ska man kunna tro på en människa som säger förlåt gång på gång men sedan gör om samma misstag igen?

Nu ska jag berätta något för er som jag hade bestämt mig för att inte gå ut med, men jag känner att jag vill dela med mig i alla fall för kan det hjälpa någon annan så hjälper det på sätt och vis mig också.

Jag har aldrig känt mig som ”alla andra” eller hur man ska uttrycka det, jag har alltid känt mig utanför och ”trög” i jämförelse med andra. Det har märkts i skolan, i relationer och i arbete, ingenting fungerar för mig på samma sätt som för andra… Jag lär mig inte på samma sätt, jag förstår inte på samma sätt, jag tänker inte på samma sätt och jag ser inte saker på samma sätt som andra.

Så till slut så började jag läsa allt jag kom över och tog kontakt med andra människor som hade liknande problem, hittade ett jättebra forum på internet bland annat… Och ju mer jag läste, ju mer jag lärde mig och ju mer jag pratade med andra som var precis som mig desto mer övertygad blev jag om att jag inte är ”normal”.

Och tidigare i sommar så fick jag veta att jag har diagnoserna ADHD och Aspergers syndrom. Det är inte roligt att få höra av en läkare att man inte är ”normal” och att man har en ”sjukdom” men samtidigt så är det en lättnad att få veta vad som är fel och få hjälp att handskas med det.

Men det handlar inte bara om att jag ska lära mig hur jag fungerar och att leva med mig själv, det handlar lika mycket om att mina närmaste ska lära sig att leva med mig och hur jag fungerar… Så bara för att det är en lättnad för mig att få veta, så betyder det inte att det inte är en börda för andra i min närhet.

För mig så är ordet ”normal” något dåligt, jag kan inte säga att en enda person i min umgängeskrets är normal… Alla människor är unika och speciella på sitt sätt, det har ingen betydelse om man kallar det ADHD, Aspergers, Damp eller andra saker. Alla är vi unika men vi får inte glömma bort att den vi är och det vi gör påverkar andra människor så mycket mer än vi tror.

Och jag tror att det är där jag har svårt att vara som andra, jag har svårt att se när jag gör fel och svårt att hindra mig själv från att göra och säga dumma impulsiva saker. Jag har svårt att tänka ett steg längre än näsan räcker och eftersom jag inte tänker på samma sätt som andra så har jag svårt att förstå… Därför händer det att jag gör människor som jag älskar illa, men jag menar det inte. Tyvärr så har jag också svårt att komma ihåg och lära mig av mina misstag, vilket betyder att jag kan göra samma fel många gånger och varje gång använda orden ”förlåt jag menade inte så”… Vilket till slut bara blir tomma ord.

Som tur är så har jag en pojkvän som kan finnas där och stötta mig även om jag är hemsk ibland, det är inte lätt att leva med en person som mig det är jag tyvärr medveten om, men han älskar mig fast jag är som jag är… För mig så betyder det att jag har inte bara dåliga sidor, som jag är ganska benägen att tro (ganska väldigt ofta och mycket också tyvärr), utan att det finns något hos mig som är bra också. David får mig att må bra, han får mig att vilja kämpa med mina svårigheter och lösa dem och jag är glad att jag har honom vid min sida även om jag inte alltid är så lätt att leva med.

En annan sak som jag har, och har haft, svårt att ta in det är att jag och Hanna påverkar er läsare… Vi har fått så många fina mail från människor som finner styrka i bloggen och människor som vågar ta för sig och vara sig själva efter att följt bloggen ett tag.

Jag har svårt att förstå hur något lilla jag skriver och gör kan påverka någon annan, jag kan liksom inte ta in i min hjärna hur många tusen människor det finns där ute som läser vår blogg varje dag. Men ni ska veta att era fina mail och kommentarer värmer otroligt mycket för det ger mig styrka att fortsätta även om det är jobbigt ibland

Nu blev det här väldigt rörigt men vad jag vill säga som slutkläm är att oavsett vem du är och oavsett om du har en diagnos eller inte, så är du en unik och underbar människa. Första steget till att få hjälp med något som gör att man mår dåligt är att ha självinsikt och erkänna att man mår dåligt och har problem, kanske är det här mitt erkännande? Jag vill lära mig att handskas med mina ”svårigheter” och för att göra det så behöver jag kanske vara ärlig om att de finns och inte skämmas för dem.

Många kramar till er därute, Sarah