Viktnedgång och dess negativa sidor – Tjockisbloggen.se

När man läser om viktnedgång så är det bara guld och gröna skogar som framhävs, kan säga att jag ytterst sällan hört någon nämna de negativa effekterna av viktnedgång. Men de finns där, och jag tänker ta upp dem, för jag upplever dem i hög grad.

Först vill jag säga att hälsa har inget med storlek att göra, det är något vi alltid stått för, och alltid kommer stå för. Hälsa har med livsstil att göra, en livsstil man kan ha både som smal eller som tjock. Jag är varken friskare eller sjukare nu än jag var innan jag började gå ner i vikt. Har samma kondition och mår lika bra, enda skillnaden är att jag har något tydligare muskler nu. Men det är en fullt naturlig effekt när vikten och underhudsfettet har minskat.

Eftersom frågan ändå lär dyka upp så kan jag klargöra att jag sen jag flyttade till Tallin så har jag gått ner 10 kg och 30 cm över kroppen. Vi kan då direkt börja med den första och mest irriterande aspekten av viktnedgång, särskilt om den inte är frivillig. Alla dessa frågor om vad man gjort, om man bantat, om man inte är gladare nu. Varför skulle jag vara gladare nu, än innan? Jag har alltid varit en glad och positiv person, ingen skillnad där. Det skulle väl vara att kärleken just nu gör mig extremt lycklig, men det sitter inte i min vikt.

Det finns dessutom två vanliga meningar som ger mig gråa hår snart, visst de är säkert menade som komplimanger, men de är inte roliga att höra:
”Gud vad snygg du har blivit” – Och vad var jag innan? Har 10 kg mindre helt plötsligt förvandlat mig till en annan människa. Jag är precis lika snygg nu som innan, ser absolut inte varför en viktnedgång skulle gjort mig ”snyggare”. Smalare, ja, men det är absolut inte samma sak som snyggare. Snygg är jag oavsett vad jag väger, tack så mycket.

”Har du tänkt försvinna, ska du verkligen gå ner mer?” – Nej, jag har inte tänkt nånting, jag har inte planerat det här och kan inte hjälpa att jag tappat en massa i vikt. Om jag går ner mer så är det inte heller något jag gör med flit, så nej, jag har inga planer på att ”försvinna”. Jag kan alltså inte heller svara på om jag kommer minska mer i vikt, för det vet jag inte ens själv.

Nästa sak som ingen nämner, är att minskat underhudsfett, innebär att man faktiskt fryser mer. Har aldrig varit en frusen människa, men helt plötsligt så måste jag ha långärmat när det är kallare väder, jag huttrar och fryser. Från att jämt ha gått barfota hemma så gäller numera tofflor, värmefläktar samt fluffiga tröjor och mjukisbyxor. Annars så går jag och skakar. Det är inte kul att frysa, särskilt inte när man inte någonsin har behövt frysa. Har alltid varit den där tjejen som gick i t-shirt under vinterjackan när andra hade tjocka polotröjor. Nu går jag själv där med halsduk och vantar, sådant jag tidigare sällan tog på mig innan det närmade sig – 10 utomhus.

Nästa sak ingen förvarnar om är att ben är hårda och gör ont. Ok, det säger sig själv, men när man är van vid ”vaddering” kring knän, höftben och ”rumpben” och den vadderingen minskar så blir man förvånad. Främst uppstår detta problem vid två tillfällen, när man sitter länge på hårda stolar (tack för att jag har en mjuk kontorsstol) och när man ska sova. Vanemännsikan som man är så sover jag på sidan eller mage. När jag sover på mage, då skaver höftbenen, ligger jag på sidan då ligger knäna mot varann och det gör riktigt ont. Har börjat sova med en kudde mellan knäna om jag ska ligga på sidan, och då blir rörligheten något begränsad. Alltså vrider man sig, kudden åker i golvet och man vaknar ändå av att man har ont.

Sen har vi det här med att förnya sin garderob, visst är shopping roligt, men när man helt plötsligt har fått göra sig av med en stor del av sina kläder för att de trillar av en, då blir det dyrt. Det är heller inte särskilt roligt att behöva göra sig av med favoritplagg för att de sitter uselt numera. Oversize är en sak, för stort en helt annan. Ser inte fram emot att rensa i min garderob i Sverige när jag kommer upp till jul, kommer vara mycket som går till Röda Korset där. Senast igår var jag och lämnade två stora påsar kläder till Humana här. Har flera underbara klänningar som redan fått åka, och jag vet att jag har en hel del favoriter i Sverige som jag kommer gråta blod om jag måste göra mig av med.

När man som jag dessutom i princip inte tappat något kring bysten, men istället under den, så innebär det nya bh:ar, och det är en dyr historia. För så fort man har D-kupa eller större så blir priserna dyrare. Insåg förra veckan att jag numera borde använda 75DD, för det satt mycket bättre. Men ännu håller jag ut. Behöver först och främst byxor, för jag har knappt några kvar och de sitter illa. Som sagt, jag är mer frusen så det innebär att jag måste ha nåt varmt kring benen snart för det närmar sig vinter.

Den sista saken jag vill ta upp, som är en av de saker som påverkar mest även om man inte tror det, är att man måste vänja sig vid en annan spegelbild. För även om självkänslan är densamma, så är man trots allt van vid att se sig själv på ett visst sätt. Man har en självbild och den är helt plötsligt förändrad. Jag kan inte minnas att jag varit så här ”liten” sen jag var 16-17 år gammal, om ens då. Hela mitt vuxna liv har jag varit överviktig, rund, mullig, kraftig, kalla det vad ni vill. Nu är jag (även om jag anser att BMI är skräp, men ett bra exempel) 3 kg från normalvikt, och eftersom jag verkar fortsätta gå ner, så är jag alltså snart ingen ”tjockis” längre. Vem är jag då?

Det tar tid att vänja sig vid. Har aldrig sett min vikt som ett problem, men att ”vara utanför normen” utseendemässigt har alltid varit en del av mig. Insåg senast imorse att jag blev förvirrad när jag såg mig i spegeln, för det jag såg där är inte samma som jag känner. Hon i spegeln var ju smal, det har ju jag aldrig varit, så det kan inte stämma. Det är denna bit som varit tuffast att greppa för mig, för jag har nu en helt annan kroppsform och är helt plötslig ”normal”. Dessutom förändras ansiktet av en viktnedgång, och man ser inte ut som den man alltid varit van att se. Nu ska jag förlika mig med det och det kommer ta lång tid.

Som slutord vill jag alltså säga, viktnedgång innebär så mycket mer än bara de där glada sidorna alla nämner. Det är en omställning och den är inte lätt, man har dåliga dagar, man kommer gråta för att man inte känner igen sig själv (tro mig, jag har gjort det), och det är en resa som man bara kan ta med sig själv. Men med andras stöd längs med vägen, så blir resan att lära känna den där nya personen lättare. Jag är så tacksam att jag har haft Sarah att prata med då vi båda går igenom detta samtidigt, ingen av oss frivilligt.

Glöm inte, du är lika värdefull vad du än väger, vilken storlek du än har. Tjockisbloggen kommer finnas kvar, och vi kommer fortsätta kämpa för att det ska vara ok att tycka om sig själv, hur man än ser ut.

/Hanna

Annonser

8 thoughts on “Viktnedgång och dess negativa sidor – Tjockisbloggen.se

  1. Hej! Åh vad bra skrivet och åh vad jag känner igen mig. Jag har själv gått ner en hel del i vikt sen i våras, ofrivilligt. Och jag har precis som du upplevt dessa negativa konsekvenser. För mig har det handlat om att gå från115kg till strax under 95kg och jag fortsätter minska. Jag vet inte var det beror på och jag vet inte hur länge jag kommer att fortsätta, men försvinna kommer inte jag heller att göra… =) Dessutom har jag lite känslan av att om jag nu egentligen inte gjort något för att minska i vikt, vad är det då som säger att jag kommer att hålla denna..? Hur kommer omgivningen att reagera om det vänder igen och jag går upp mina tappade kilon…? För mig handlar det om att MÅ BRA och det gjorde jag innan och det gör jag nu, men det har inget med vikten att göra!! Tycker det är jätteviktigt att påpeka att det finns negativa sidor av att gå ner i vikt, för många känns man bara gnällig och det är väääldigt få som fattar vad man menar när man säger att viktnedgången inte var något man strävat efter och att alla effekter inte är posistiva… Tack för ett bra inlägg!

  2. En dikt jag skrivit…

    Jag har uppmärksammat något som gör ont
    Människors onda blickar för att jag är
    tjock och inte smal
    Det stör mig att jag lagt märke till detta
    Dom ser inte mig utan bara mitt skal
    Det är så snäva människoideal
    Samhället tycks tycka att va smal det är
    att vara normal

    Vi har alla samma värde

    Bra att du skrivit så öppet och ärligt!

    Kram Anna

  3. Men hur kan man uttrycka följande:
    ”Först vill jag säga att hälsa har inget med storlek att göra, det är något vi alltid stått för, och alltid kommer stå för”.

    Hälsa har i ALLRA HÖGSTA GRAD med storlek att göra och att försöka säga annat är dumstridigt och rent korkat.
    Det är inte ett dugg bra, och direkt livshotande att vara alldeles för smal. På samma sätt är det inte ett dugg bra, och direkt livshotande att ha för stor övervikt.

    Med det inte sagt att man inte kan må bra även om man är extremt smal eller extremt fet. Det finns det folk som gör, men det är knappast någon majoritet. Den som påstår annat är ute på djupt och farligt vatten.

    Att vara nöjd med sig själv är A och O. Det är jag som ska trivas med min kropp för det är jag som ska umgås med den. Vad andra tycker ska vara ointressant och lyckas man ha det tänket så är det fantastiskt bra.
    Men att vara nöjd med sin kropp trots undervikt eller fetma är inte automatiskt hälsosamt bara för att man mår bra. Hur jäkla nöjd du än är med dig själv så är det aldrig hälsosamt att utsätta kroppen för mycket åt något håll.

    Fetma dödar tusentals människor världen över varje år. Fler dör till följd av fetma i världen idag än av svält. Det är en varningsklocka som borde få folk att tänka till en extra gång.
    Man kan ha ett bra blodtryck och bra värden, det spelar ingen roll, bär du runt på en stor övervikt så ÄR det extra ansträngande för många av kroppens organ och det är inte hälsosamt hur hälsosam man än lyckas intala sig själv att man är.

    Lagom är bäst, gammal beprövad metod som fungerar absolut bäst av allt. Sen kan underviktiga modeller eller lyckosökare som tror att allting blir bättre av size zero tjata hur mycket dom vill om att det är hälsosamt att ha en jättesmal kropp. Eller så kan överviktiga försöka intala sig själva och andra att det aaaabsolut går att ha en kropp som mår topp på insidan trots allt fett som orsakar kroppens organ skada.
    Visst, tjata går ju. Men faktum kvarstår.

  4. Johanna – Nu svarar jag fast detta är Hannas inlägg 🙂

    Jag vet också hur det är och håller med både Hanna och dig fullständigt! Jag har ju själv ofrivilligt gått ner över 20 kg på två månader och sedan fortsatt så totalt har jag gått ner ca 27 kg på tre månader.. Det är en enorm omställning.

    Hade velat skriva så mycket mer men tyvärr så har jag en hund som behöver ut så jag hinner inte nu.

    / Sarah

  5. Hej!

    Vi följer er blogg sporadiskt men det bjuder på en del intressant läsning ibland. Lite funderingar dock.

    1. Om självkänslan är så god så borde du kunna ta en komplimang som din närhet ger dig. ”Gud vad snygg du har blivit”. Andra människor kanske uppskattar smalhet mer än tjockhet och därmed upplever dig som snyggare?

    2. Givetvis är det bra att inte bry sig för mycket om vikten. Men att inte planera sin vikt och därmed sin hälsa känns fel väg att gå med tanke på de följder det kan ge i förlängningen.

    3. Varför anser du BMI är skräp?

    Tacksamma för svar

    Med vänlig hälsning
    Hunden i Påsen

  6. Oj, alltså jag blir lite lätt irriterad, fast det är ju helt onödigt egentligen. Alla tycker vi ju olika…

    Jag får en känsla av att ”bara för att man är en tjockis-bloggare så måste man vara negativt inställd till viktnedgång”. Jag har läst Sarah’s inlägg om hennes viktnedgång och även där var det mkt negativitet. Kanske präglas inläggen av orsaken till viktnedgången och därav denna negativitet? Det är ju inget man kan påverka direkt… alla går vi igenom tunga saker som får konsekvenser i ens liv, men oftast finns det ngt gott med i bagaget också när man ser tillbaka på det inträffade.

    ”Vad snygg du har blivit” är en kommentar som jag – utan viktnedgång – också utsatts för. Shit var jag inte snygg innan? Nej, det var jag kanske inte… Jag mådde inte bra mig själv, var osäker (trodde inte det då förvisso) och orkade inte anstränga mig för att behaga andras blickar.
    Men så vände mitt liv till det bättre och jag blev gladare, gick upp ngt kilo trots min fina tjockvikt på 119 pannor (då)

    Hinner inte skriva mer nu, men nog måste det finnas ngt positivt också med viktnedgång? Mer ork? Lättare att röra sig? Lättare att finna snygga kläder? osv…

    /Kristina

  7. Linda, HiP och Kristina: Då ni har liknande funderingar så gör jag ett sammanfattande svar till er alla…

    För det första, så handlar det inte om att vi ”måste” tycka illa om viktnedgång, men som sagt, ingen av oss har genomgått detta frivilligt och de negativa sidorna är inte alls roliga, därför ville jag ta upp dem. Att jag t.ex skulle ha lättare att hitta kläder nu vet jag inte om jag håller med om, ingen av oss har någonsin haft problem med det. För vi ser till hur kläderna sitter istället för storlekslappen. Något som t.o.m blivit svårare att hitta är jeans då jag nu har ännu större skillnad mellan midja och rumpa. Jag mår inte bättre i mig själv, utan tycker jag är lika fantastiskt snygg som alltid, där är det ingen skillnad. Om jag nu måste nämna en ”bra” sak (ser som sagt ingen skillnad på hur jag mår eller vad jag kan göra nu mot innan) så är det väl att jag ser ännu längre ut :-).

    Oavsett storlek kan man självklart vara hälsosam, det vi som följer HAES (Healt at every size) anser är att det handlar mer om livsstil än vikt och storlek. Ingen mår bra av att ligga i soffan och äta chips flera gånger i veckan t.ex, ingen mår bra av att aldrig röra på sig. Men det finns så många jag hört säga ”jag är smal av naturen och kan äta vad jag vill, och jag behöver inte motion för att hålla mig smal”, precis som jag sett det omvända. Dvs att man alltid varit kraftigare och att det alltid varit svårt att tappa minsta kilo, och därför så ser man inte varför man ska träna tex, för det tjänar ju inget till. Det stämmer inte, utan det finns så många mer orsaker till att träna än för att hålla vikt eller gå ner.

    Ingen av de inställningarna är något vi uppmuntrar. Träning (om det nu är gym, pass, dans, promenader, det man tycker är roligast) och bra kost (vi har nyligen skrivit ett inlägg om det också) är viktigt för ALLA. Sen är det allas val varför de gör det, om någon vill ändra livsstil för att gå ner i vikt då är det deras val. Men om någon gör det bara för att man mår bra av det, även om inte vikten förändrats, så ska de inte behöva ifrågasättas för det heller. Ingen av oss har tidigare egentligen gått ner i vikt av HAES utan vi har mått bra, haft ork, energi och bra kondis. Det är den viktiga delen, inte vad vågen visar.

    Det är inget som förändrats i min hälsa tex sedan jag tappat vikt, jag har lika mycket energi och konditionen är densamma, för jag har sett till att värdesätta att ge min kropp bra mat och träning. Som sagt, något som alla mår bra av. Där kommer också BMI in i bilden, det viktiga är ATT ta hand om sig själv, inte vad vågen visar. Dessutom kan BMI visa väldigt fel, en person med stor muskelmassa kommer ofta beräknas som överviktig enligt bmi, och någon som enligt BMI är underviktig kan ha bra hälsa och helt enkelt bara vara smalt byggd.

    Angående att ”vad snygg du blivit” är en komplimang, det tvivlar jag inte på, men det är ändå irriterande. Särskilt när ens bekantskapskrets vet vilken typ av person man är. Aldrig har jag känt mig ful oavsett vad jag vägt och har alltid gått med huvudet högt för jag har fullkomligt älskat mina kurvor. Om andra då tycker jag var ful innan, så behöver de inte säga nåt. Nu är det som sagt troligen inte menat så, men självklart har jag all rätt att bli irriterad över kommentarer som antyder att jag skulle varit fulare med x antal kg mer. För tro mig, jag kan inte se något fult med den kropp jag hade innan, jag älskade den.

    Skulle nog kunna skriva ännu mer, men jag är superförkyld så har ingen ork, nu ska jag bädda ner mig i sängen igen.

    /Hanna

  8. Jag igen 😉

    Men skönhet ligger ju i betraktarens ögon. Får inte betraktaren ge uttryck för sin iakttagelse? Vad tråkig världen vore utan komplimanger…
    Det intressanta i frågan är vad som får dig att reagera så på en komplimang? Varför vänder du den till ngt negativt?

    Anledningen att jag frågar är att jag just gått en kurs i feedback och där läggs all fokus på en själv och att man ska ifrågasätta sina egna reaktioner när man får feedback. ”All feedback är en gåva” säger vår mentor, både positiv som ”negativ” (ett ord som vi inte fick använda dock… då all feedback är positiv enligt henne ;-)). Vi har mycket att lära av hur andras ord påverkar oss och det spännande i det hela är att utröna varför vi tar åt oss. Är det gamla ”men” från barndomen eller finns det annat?
    Bla ba bla bla…:-D Men jag tror du hajjar vad jag menar.

    Du skriver att det är inget som förändrats med din hälsa sedan viktnedgången. OK, det låter ju osannolikt i mina ögon, likväl som i många andras… Kanske menar du att de mätbara fördelarna (minska risk för cancer, diabetes etc.) överskuggas av en stressigare vardag (kanske orsak för viktnedgång?) och således också en ökad risk för högt blodtryck osv?

    Nu provocerar jag lite 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s