Irriterad – Tjockisbloggen.se

Tänker få gnälla av mig (som om jag gör nåt annat i de få inlägg jag orkar skriva för tillfället)… Orkar ni inte läsa ett långt och grinigt inlägg så kan ni hoppa  över detta.

Jag är så trött på människor! Varför anser sig andra ha rätt att tala om för mig hur jag ska må och känna, jag vill inte ha en massa jä-la goda råd. Lyssna och ge mig en kram istället, goda råd hjälper noll, niente, nada just nu. Det jag behöver är att någon ger mig en kram, UTAN att lägga till ”det kommer bli bra, du kommer över det”. Jag VILL INTE ”komma över det” för jag vill inte ge upp hoppet på att det kan lösa sig. Kalla mig då dum eller löjlig som hoppas men då får det väl vara så. Blir det inget av det får jag plocka upp spillrorna då, förstått!

Värst är det när folk säger jag är bitter över allt. Bitter nej, jag är bara jä-ligt uppgiven och trött som f-n på allt! Det är ju uppenbarligen aldrig min tur att få vara lycklig. Jag är inte arg på andra som har det bra eller är lyckliga, jag är glad för deras skull, och tycker att de verkligen förtjänar all lycka. Det innebär dock inte att jag måste må bra eller känna att allt löser sig, för mig personligen. För just nu så mår jag skit, acceptera det folket.

Ja, jag blir ledsen, för min skull, när alla andra runt omkring är kära och lyckas hålla stabila relationer år ut och år in, de förlovar sig, gifter sig och får barn. Men jag är inte ens i närheten, har aldrig varit, av att komma till punkten att någon annan känner ”du är den jag verkligen vill vara med för resten av mitt liv”. Jo, jag har varit förlovad. 2 ggr, men det var korkade tonårsförlovningar som ju inte direkt håller, och den ena var dessutom med mannen som nu sitter i fängelse för det han gjorde mot mig.

Vet ni vad jag fyller i år, 28, jag blir 28 dvs nästan 30. Realitycheck; när min mamma var 28, så var hon gift (och är ännu gift med pappa, älskar mina föräldrar) och när hon var 28 fick hon mig. Jag är så långt ifrån det där man kan komma. Jag säger inte att jag vill ha allt det där nu, men jag vill iaf känna att det någon gång kommer hända för mig, att någon kan vilja dela ett liv med allt vad det innebär med mig. Men i slutändan är det jag som blir lämnad, för det jag ger är tydligen inte bra nog.

Ska jag vara ärlig börjar jag verkligen ge upp hoppet om kärlek. Om det inte löser sig denna gång så varför ska jag orka tro på relationer och ”evig kärlek”. Det känns verkligen inte värt att kämpa, att öppna sig totalt för en annan människa och ge dem all sin tillit, när den i slutet ändå inte är värd ett skit. Varför ska jag då lita på kärleken när den ändå aldrig gör något för mig?

Så sluta tala om hur jag ska må. Jag mår uselt och det får människor acceptera nu. Jag säger inte att det kommer vara för evigt, men just nu så nej, jag vill inte ha massa goda råd. Jag vill göra det jag måste med jobb och allt, i övrigt vill jag helst vara ifred hemma, med dåliga filmer och inbodd under mitt täcke. Mina älskade närmsta vänner här följer jag med och hittar på saker med, när JAG orkar, vilket gör att har jag en riktigt usel dag är det ok för dem att jag stannar hemma. De låter mig må dåligt och tvingar inte på mig att jag måste må bra. De ger mig en kram, de låter mig sitta på golvet vid deras skrivbord när jag behöver andas en stund för att inte bryta ihop. De håller mig över ytan just nu, just för att de INTE envisas med att försöka sätta ord på hur jag borde känna.

Nu ska jag iväg och få ut ytterligare irritation på gymmet innan jag ska jobba. Har 6-dagars vecka denna vecka, suck.

/Hanna

Annonser

17 thoughts on “Irriterad – Tjockisbloggen.se

  1. Superbra skrivet! Det beskriver exakt hur jag kände för några veckor sedan, så jag vet på ett ungefär hur det kan kännas. Jag höll på att smocka till de som sa ”det kommer att bli bra…”. Stor kram till dig!

  2. Självklart ska du få må dåligt, eller känna vad du än känner just nu. Visst är det ju så att det med tiden blir bättre. Men vad hjälper det dig att veta det nu? Det är ju NU du mår dåligt. Och hur det kommer att bli har ju inte så stor betydelse. Och man måste ju få tillåta sig att känna det man gör. Inte bara putta undan det och gå vidare för då kommer det ändå tillbaka och biter en i häcken för eller senare. Tror att jag förstår ungefär hur du känner det. Har ju själv suttit där och tänkt ”Är det aldrig min tur att få vara lycklig, att hitta kärleken”. Den där känslan av uppgivenhet, att nu orkar jag inte öppna mig mer för andra människor (killar) för det går ju ändå bara åt skogen. Men med tiden så hittar man ju den kraften att orka ge sig ut igen och att satsa. Hur som helst, hur du känner och hur du mår är ju faktiskt ingen annan som ska lägga sig i. Du känner ju och mår ju som du gör. Och det finns ju inget rätt sätt att känna eller må på efter en sån här sak. Alla människor är ju olika. En del går vidare på en sekund medan andra tar längre tid på sig. Det viktigaste är ju att du på ett eller annat sätt tar dig igenom det här. Skönt att höra att du har vänner som finns där för dig. Det betyder ju väldigt mycket.

  3. Hej!! Jag förstår precis hur du känner det Hanna… Börjar oxå känna som du, jag e visserligen några år yngre, 25 i år men tur i kärlek är inte nåt för mig tydligen…
    Om du har lust att ventilera dig så finns jag på msn och Fb..

    Skickar en Kram till dig!!

    Mvh Johanna

  4. Tack för kommentarerna. Jag uppskattar att höra att andra förstår mig.

    Johanna: Jag kanske tar till mig erbjudandet, tack så mycket.

    /Hanna

  5. Jag tycker du ska även förstå att folk gör också som dom vill och vill dom säga att du kommer över det så får dom väl säga det för att det kommer du göra en dag, sen ska du även tänka på vilka killar det är du blir kär i (som man säger fool me once shame on you, fool me twice shame on me). Okej du är inte gift och du har inga barn ÄN det är absolut ingeting du kan kontrollera inte heller killens känslor som lämnade dig, du kan endast bestämma över dig själv, lev nu och inte igår/imorgon. Sen undrar du varför du har ingen lycka i kärlek – titta på vilka män det är du väljer du hoppas ju fortfarande på att det blir ni två igen även om han är en skitstövel… tro mig om han hade älskat dig på riktigt skulle han aldrig gjort slut, killar är inte så komplicerade som man vill helst tro. För en 28 årig kvinna är du för naiv och visst du kan hoppas på evig kärlek och en dag hittar du en bra man, får barn osv men du måsta sluta tycka synd om dig själv och öppna dina ögon… nu har du fått en varning, en ny chans att börja på nytt går du tillbaka till han igen – shame on you – tro mig det är inte han du kommer bli gift och får barn med och den biologiska klockan tickar, den sätter sig inte på paus när du är tillsammans med såna som han.

  6. Det är skönt att släppa ut allt. Hur ska man resa sig från askan om man aldrig låter sig själv brinna?

  7. Sarah: Det där är ju precis vad jag behöver höra, verkligen, för det hjälper ju enormt mycket just nu. Eller inte, snarare precis tvärt.

    Vad vinner du egentligen på att skriva en sådan kommentar som du just gjorde, mer än att få någon som redan mår väldigt dåligt att bara må ännu sämre.

    /Hanna

  8. Tyck synd om dig själv, det är helt okej, man måste få göra det ibland. Jag vill bara ge dig en stoooooor lång kram.

  9. Kram.

    Och förresten, är 30, har varken partner eller barn. Jobbigt ibland, särskilt som min mamma var 25 när hon fick mig. Men det var vanligare förr, det säger jag till mig själv när jag blir trött på det iallafall.

    Hoppas det känns bättre snart. (Och att det där inte var en no-no sak att säga, men tycker det är skillnad på ”du kommer över det” och ”hoppas du känner dig bättre”.)

  10. Kaia: Jo, det är ok att säga, det håller jag med om. Det är att önska en annan person att de ska få må bra, inte påtvinga det.

    /Hanna

  11. Sarah: Hade någon sagt de där till mig, hade personen i fråga fått sig en fet smäll! Verkligen inte va man behöver höra när livet ä skit…

    Hanna: Dom där orden som folk kommer me hela tiden ”Du hittar snart den rätte”, ”du kommer över honom snart” m.m… Dessa ord kan dom trycka ner i halsen, för inte känns de bättre…
    Ja ä 30, ingen karl, inga barn… Inget långvarig förhållande har ja haft heller. Jag brukar få höra att de måste va nåt fel på mig. De ä ju riktigt roligt att få höra… De ja kräver ä en trogen karl, en som inte ljuger. Men, som du, börjar ja tvivla på kärleken.
    Till skillnad mot dig har ja kommit till de stadiet att ja blir bitter på folk som ä lyckliga, för varför ä dom värda de men inte ja?!

    En bamsekram till dig!

  12. Monika: Tack för påminnelsen, snällt, verkligen *suckar*. Jag har ju inte redan nog med ångest för hela den biten och att den verkar var så lång borta. Precis vad jag behövde, jag var nästan på väg att bli på lite bättre humör tillfälligt men tack för du påminde mig.
    /Hanna

  13. Monika: Vad är det där för oerhört dum fråga?? Så fruktansvärt ointelligent och ignorant… Tänk om Hanna är en av alla dessa kvinnor i Sverige som INTE KAN FÅ barn av någon anledning, en av alla dessa kvinnor som bara längtar och inget hellre vill än att ha ett litet barn.. Det är så mycket vi inte vet, även om Sarah och Hanna driver en blogg så känner vi dom inte så vi har ingen rätt att vara elaka och ställa sånna dumma frågor.. Man behöver inte ha bråttom, vem säger att man måste vara under 30 när man får barn? Vem säger att en persons biologiska klocka tickar? Vi kan bara höra våran egen och den tickar olika för alla…
    Hanna: Jag hoppas verkligen du bortser från alla knäppa kommentarer och bara tänker på dig själv nu när du inte mår så bra! Jag hoppas verkligen allt löser sig till det bästa för dig!
    Många kramar – Camilla

  14. Vilka djävulskt dumma kommentarer av ”sarah” och ”monika”. Låter ju helt sjukt bittert måste jag säga. Kanske är samma människa som kommenterat under 2 nick? Känns så.

    ”titta på vilka män du väljer”… vad är det för kommentar??!

    Hur ska man kunna veta att den man ”väljer” att ge sitt hjärta till inte kommer såra en i framtiden på ett eller annat sätt? Det kan man väl för fan inte veta. Man bestämmer väl inte vem man blir kär i….

    Idiot.

  15. Jag är 25 och har PCOS, vilket betyder att mina chanser på barn är gravt begränsade. Det var jobbigt i början men när jag väl processat det så ja, adoption är ju ett sjukt bra alternativ!

    Åh herregud, du e ju bara 30, folk skaffar ju inte barn förrän det är 35 numera. Folk skaffar barn så sent som 50, det är ju inte direkt kört ännu 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s