Sparka mig inte mer, snälla – Tjockisbloggen.se

Några av Er läste kanske mitt tidigare inlägg som jag skrev där jag verkligen vände ut och in på mig själv och satte ord på mina känslor om hur är det är att vara arbetslös.

Om ni bara visste hur gärna jag skulle vilja skriva att saker och ting tycks lösa sig, att jag äntligen har fått bra nyheter! Men det kan jag inte göra, jag kan bara försöka låta bli att gråta och försöka att inte låta dem knäcka mig totalt, men det är nära nu

Förra veckan så fick jag ett beslut från Arbetsförmedlingen att jag ska få arbetsträna i två år på halvtid med aktivitetsersättning, dvs samma ersättning som jag har haft i 1½ år trots att jag bara gått hemma utan sysselsättning. JAA äntligen tycktes saker och ting lösa sig och de pratade om några olika företag som de väntade besked från om de kunde ta emot mig för arbetsträning…

Bara att få ett beslut att jag har en tryggad inkomst i två år och ett löfte om att få en sysselsättning som på sikt kunde leda till anställning med lönebidrag fick mig att vilja hoppa jämfota hela vägen hem. Men säg den lycka som varar för alltid, eller i mitt fall längre än ett par dagar…

I fredags fick jag nämligen hem ett brev från Försäkringskassan som talar om för mig att jag får inga pengar efter den 24 augusti för att jag har förbrukat 450 dagar. Och dessa 450 dagar är vad man maximalt kan få när man tillhör jobb- och utvecklingsgarantin som jag är inskriven i på AF, under dessa dagar skulle jag haft en sysselsättning som förhoppningsvis vid detta lag skulle ha lett till en lönebidragsanställning.

Men istället för att få komma ut på arbetsmarknaden och göra något vettigt så har jag gått hemma och mått skitdåligt och kämpat, slagits och bråkat för att få den hjälp jag vill ha och har rätt till. I början av september fick jag beskedet från AF att om jag inte har ett beslut om aktiv sysselsättning innan den sista september så kommer jag att förlora min ersättning…

Jag fick ju panik och jagade AF nästan dygnet runt för att få ett besked om vad som händer och jag lämnade in lista efter lista med förslag på arbetsträningsplatser. Efter många långa mail till min handläggare så fick jag besked om att jag kommer inte att förlora min ersättning oavsett om jag har en praktik före sista september eller inte, det kändes ju naturligtvis skönt att veta det men jag vill ju fortfarande få en sysselsättning!

Så fick jag de bra nyheterna förra veckan på onsdag att de har tagit ett beslut på två år om arbetsträning för min del vilket då skulle garantera mig ersättning under dessa två år. Jag blev ju jätteglad för ingen människa kan leva utan inkomst och dessutom skulle jag kanske äntligen få komma ut på arbetsmarknaden vilket jag kämpat för de senaste åren!

Men så fick jag brevet från FK i fredags och igår när jag besökte kontoret här i Luleå så fick jag det bekräftat, Arbetsförmedlingen har suttit och ljugit mig rakt i ansiktet (igen) för de på AF är enligt FK väl medvetna om att reglerna säger ersättning max 450 dagar. Vad innebär då detta? Ja att jag har ingen ersättning, ingen inkomst trots alla fina löften från Arbetsförmedlingen… Deras löften och beslut är inte vatten värt, det var bara lögn.

Vad händer nu? Jag ska leva av ingenting, jag ska fortsätta gå hemma och göra ingenting. Enligt en del människor så ska jag inte klaga utan inse att jag har det ganska bra… Men på vilket sätt? Läs mitt förra inlägg och säg mig på vilket sätt det är ett liv att avundas, ett liv i lyx. Säg mig hur jag ska orka kämpa när jag blir sviken gång efter gång, snälla säg mig det.

Så man kan väl säga att det var upp som en sol och ner som en pannkaka… Igen. Vad jag är mest arg och ledsen över? Att man kan behandla människor på det här sättet, hur man kan sitta och komma med löften som har så stor betydelse för en människa och sedan visar det sig att det är bara förbannad lögn.

Just nu känns det som att det är inte meningen att jag någonsin ska få vara lycklig, så fort någonting börjar gå åt rätt håll och det verkar som att saker och ting ska ljusna… Då får jag en spark i ansiktet och hamnar på botten igen, igen och igen. Jag orkar inte mer nu, jag orkar inte kämpa och hoppas och tro för att varje gång bli besviken och förtvivlad.

Är det mänskligt att ha det så här?

Sarah

Annonser

4 thoughts on “Sparka mig inte mer, snälla – Tjockisbloggen.se

  1. Alltså förlåt, men fy FAN… Kommer de tvinga dig till soc sen då? Helt SJUKT att det får gå till så här! *arg och upprörd och finner inga ord*

    Usch! Och med ett rejält magstöd utbrister jag igen: USCH! Så får jag väl komma med en klyscha (som sagt, finner inga ord riktigt här): Kämpa på! Vad annat kan man egentligen göra?

    Kram på dig!

  2. Elin – Jadu jag vet inte längre… Är så trött och less på allt som har med myndigheter att göra just nu. Känner att just nu så måste jag försöka att lägga allt detta åt sidan och försöka att släppa det för det finns ingenting jag kan göra mer, jag har gjort vad jag kan och nu är det upp till andra att försöka göra det de kan från sin sida. Säger bara att utan min kontaktperson och min älskade David hade jag aldrig pallat att gå igenom allt detta…
    / Sarah

  3. Nej usch, det är verkligen inte mänsligt. Hela Sveriges trygghetssystem och välfärd har den nu sittande regeringen plockat bort bit för bit. Jag hoppas du röstade röd/grönt i söndags, då har du all rätt att klaga.

    Sist men inte minst, du är en fighter. Det kommer lösa sig för dig, förr eller senare. Ge inte upp, fortsätt strida!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s