Tidig 30-års kris? – Tjockisbloggen.se

Kan man börja känna av den där berömda krisen redan 2 månader innan man fyller 28 år? Kan inte på nåt annat sätt förklara alla funderingar och tankar som pågår i mitt huvud nu. Jag vet inte hur mycket grubblerier jag haft senaste tiden om existentiella frågor.

Kan knappt sova ibland på grund av alla tankar i huvudet. En del av det kan såklart ha att göra med det där uppbrottet och känslan att ha blivit så grundlurad, så man känner sig som en idiot. Men det är så mycket annat. Ser hur gamla klasskamrater och även yngre vänner  har flera barn, gifter sig, flyttar till hus. Själv är man singel i en lägenhet som jobbet står för och äger inte ens några egna möbler alls. Den dag jag flyttar tillbaks till Sverige så kommer jag behöva starta om från början. Eller förlåt, jag äger en spegel, och en byrå. Men det är inte så att man kommer långt med det. Jag vet inte vad jag i så fall ska starta om med, vart hur eller när…

Visst, jag har väl en fördel som de där med familj och hus och massa ägodelar inte har. Jag kan packa ihop när jag vill, göra mig av med de saker jag inte behöver, och bara dra vidare i världen. Jag har ingen annan att ta hänsyn till, den enda jag behöver fundera på och tänka på är mig själv och vad jag vill. Men i slutändan, så när jag lägger mig på kvällen, då känner jag mig ändå förbannat ensam. Eller när man kommer hem från jobbet, och det inte finns någon som frågar hur ens dag har varit eller ger en varm kram. Skulle jag kunna lyckas med ett förhållande om jag ändrade på den jag är? För den jag är lyckas uppenbarligen inte behålla någon hon älskar i längden…

Det snurrar även karriärtankar i mitt huvud, vart jag är nu, har jag utvecklingsmöjligheter? Om inte, vart går man vidare i så fall? Vad vill jag egentligen ha för karriär? Varför slösade jag 4 år på universitet och inte tog ut min examen, bara på grund av att jag bröt ihop över min slutuppsats på grund av allt som hände när den skulle skrivas? Vart skulle jag vara om jag hade tagit mig i kragen och slutfört det? Men samtidigt känner jag att den vägen inte heller var rätt för mig, kände mig inte hemma. Har jag valt rätt nu som hamnat inom IT, är det vägen jag ska fortsätta, hur i så fall?

Jag vet inte riktigt vem jag är just nu, det är inte så att jag tappat bort mig, jag är bara väldigt förvirrad. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag pratar om, jag bara skriver det som dyker upp i huvudet under tiden jag skriver inlägget. Jag vet någonstans vart jag vill i livet, men jag vet inte hur jag ska ta mig dit. Jag vill förändra, jag vill påverka, jag vill få människor att se sin potential. Men hur ska jag kunna göra det när jag inte ser min egen eller ens vet min egen väg… I grund och botten handlar det väl om, vem behöver egentligen mig?

Vad har jag gjort egentligen hittills i livet, känns som jag mest bara promenerat på men inte gjort något av substans. Något av värde. Om jag någon gång skulle få några barn (vilket iof kräver en karl, vilket jag ju inte kan behålla som sagt), vad skulle jag ens kunna säga till dem om vad jag uppnått i livet?

Vad har jag egentligen gjort senaste 1,5 året här? Känner att jag knappt upplevt nåt utan bara varit fast i en stor lögn av dejtande till förhållande till uppbrott där jag inte längre vet vad som var sant och inte. Hur vill jag gå vidare nu i att uppleva den här stan och tillvaron? Jag kan inte dra från en plats bara för att komma bort från minnen, jag måste stanna och leva ett tag, det var det jag kom hit för. För minnen kan man inte fly ifrån. Vill jag tillbaks till Sverige någon dag? Ska jag resa vidare i världen? Jag skulle så gärna vilja leva en period någonstans i Sydeuropa också, men är jag för gammal för att dra runt ? Är det inte dags för mig att stanna till och stadga mig snart? Oj, jag glömde, jag har inte direkt någon att stadga mig med…

Vart är jag egentligen på väg? När är det min tur?

/Hanna

Annonser

4 thoughts on “Tidig 30-års kris? – Tjockisbloggen.se

  1. Jag hade allt du ville ha i 9 år, sedan… tja bara att börja om men du är inte ensam om din tankar, om det är någon tröst..
    /A

  2. Vet du Hanna, jag tror inte man ska tänka så mycket utan leva livet här och nu. Njut av det du har istället, försök se det positiva i livet. Du har ju faktiskt ett jobb, en frisk kropp, en sund hjärna och en otrolig personlighet – dessutom har du ett hem, oavsett du äger innehållet i den eller inte, så har du ett hem!

    Allting har sin tid, så även kärleken. Du har helt enkelt inte hittat rätt än, sånt kan ta dig, men tro mig – förr eller senare… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s