Jag är inte en siffra – Tjockisbloggen.se

Denna artikel finns att läsa i dagens Aftonbladet på internet.

Jag vet att Hanna tidigare har skrivit om bland annat BMI, de inläggen hittas här och här.

Mina tankar kring detta handlar mer om varför man måste mäta sig efter en skala? Varför måste alla människor förses med olika etiketter? Varför kan vi inte bara vara den vi är utan beskrivande och/eller dömande benämningar?

Varför ska allt benämnas som kvinnligt, manligt, snyggt, fult? Kan man inte bara vara en människa rätt och slätt utan att vara fet, överviktig, underviktig, smal, tjock, tanig, smart, lång, korkad, kort, rund och så vidare i all evighet?

Jag vill få vara den jag är utan att bli bedömd efter en skala som någon annan har bestämt ska vara normen att utgå från, sen spelar det ingen roll om det handlar om intelligens eller vikt, jag är mig själv och vill inte bli bedömd utifrån kriterier som anses vara ”normen” bara för att någon har bestämt att det ska vara så.

Det finns de som tycker att BMI-skalan är jättebra och fungerar, likväl som det finns de som tycker att det är rent förjävligt att döma alla människor baserat på generella siffror utan att ta hänsyn till något annat vilket därmed lätt ger ett missvisande resultat. Alla människor är fria att ha sin egen åsikt och precis som jag inte vill bli bedömd så dömer jag ingen annan för vad de tycker…

Däremot så kan jag tycka att det är fel fel fel att redan i skolåldern börja introducera BMI i t ex räkneexempel och liknande. Det finns nog mycket mobbing, utseendefixering, tillräckligt många människor med ätstörningar och störd självbild utan att det behöver späs på ytterligare!

Varför kan man istället inte lära ut att hälsa inte bara är en siffra i en tabell utan så mycket mer än så? Att vad vågen säger inte är det viktigaste utan att det är viktigare att ha ett bra självförtroende och tycka om sig själv och sin kropp. Att hälsa och att ta hand om sin kropp inte behöver betyda att man måste äta sallad sju dagar i veckan och träna två timmar om dagen, att hälsa handlar om så mycket mer än så…

Jag är uppväxt med begreppet lagom är bäst och jag tycker att det är ett ganska bra uttryck på att ingenting är bra om man överdriver det åt något håll. Man kan må bra och ta hand om sig själv utan att bli extrem eller må dåligt över att man inte ser ut som alla andra.

Det finns så många barn och ungdomar som undviker att vara med på skolidrotten av olika anledningar men inte sällan tror jag att det handlar om pressen att prestera 110% och att hela tiden vara bäst. Många gånger handlar det också om den press (och även mobbing) man kan utsättas för av kamrater i omklädningsrummet och som många vuxna väljer att kalla normalt för att ”så har det alltid varit och det är ju bara barn/ungdomar, de kommer över det”.

Ska själv erkänna att jag var aldrig med på idrotten i skolan för att jag blev rent ut sagt mobbad av de andra eleverna (blev det under hela skoltiden, inte bara idrottslektionerna). Idag kan jag se tillbaks och önska att jag inte sluppit från lektionerna eller behövt gå på specialidrott (hos sjukgymnast på vårdcentralen bredvid skolan) för det har påverkat mig att vara väldigt osäker i sådana sammanhang och gör mig väldigt rädd för att göra fel, t ex när jag ska till gymmet.

Alla barn/ungdomar kanske inte vill eller kan spela fotboll eller hoppa bock, alla kanske inte kan klättra i rep, åka skidor eller simma och det borde inte vara ett tvång att alla ska göra allting. Varför inte ha alternativ till vanlig idrott? En möjlighet för alla att göra det de är bra på utan att tvinga dem till misslyckande gång på gång genom att göra saker de inte vill, kan eller orkar med.

Nu för tiden kanske det är bättre i skolorna men istället för att (som det ofta var på ”min tid”) stå och skrika åt eleverna att de ska springa fortare eller att den elev som sackar efter ska ta sig i kragen, gå ner i vikt och få bättre flås så kan man väl lära eleverna att det viktiga är att man rör på sig och aktiverar sig. Inte att man måste vara bäst på fotboll, simning, skidåkning vad det nu må vara.

Samtidigt så tycker jag att man ska uppmuntra alla elever att våga försöka istället för att bara ge upp eller vara för rädd för misslyckande för att ens våga prova, men det får aldrig ske genom att vara dömande eller nedtryckande utan genom motivation och peppning.

Istället för att lära elever att räkna BMI och kalorier kanske man kan lära ut om de olika livsmedlen och att en allsidig kost är bra och att lagom är bäst? Istället för att sätta etiketter som överviktig, fet, underviktig, normal så kan man lära ut att alla människor är vi olika och har olika förutsättningar i livet och att man kan inte bedöma alla människor utifrån en enda skala.

/ Sarah

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s