Känslor i stålbur – Tjockisbloggen.se

Vart har veckan tagit vägen, har knappt hunnit andas känns det som… Har i princip inte varit hemma innan midnatt en enda kväll, det har varit middagar, bio, dejt , och upp för jobb igen. Tror ni jag packat något alls ännu? Svar nej, har iaf städat undan en del som ska bort. Har nu ok koll på saker i nya lägenheten och så, är säker på allt kommer gå bra. Det är inte som att jag har så mycket grejer direkt. Kläderna kör jag ju bara ner i plastsäckar.

Eftersom jag inte har körkort har jag hittat en überbillig flyttfirma som bara tar 12 euro timmen med en gubbe, och det tar helt klart inte mer än 2 timmar att flytta mina grejer. Så det är i princip gratis flytt, billigare än att hyra än bil och tjata på polare med körkort. Flytten är beräknad den 2 mars, då jag råkar vara ledig den dagen. Sen hinner jag städa ur lägenheten på eftermiddagen/kvällen. Känns som att det här har jag löst bra :-).

Nå, det var inte det jag skulle snacka om. Har konstaterat att jag är en allt annat än lätt människa att förstå. Nu säger de flesta av er säkert ”no shit Sherlock, det har vi väl fattat för länge sen, du är rätt hopplös kvinna”. Jo jag vet att jag är hopplös, och knappast en ultimat flickvän för någon. Men jag anser inte heller det finns någon bra man där ute som kan hantera det jag är. Insett att jag är så förbannat rädd för allt som har med känslor att göra så jag har stängt av hela den biten, jag vägrar låta mig känna något alls. Det ska nog krävas en enormt speciall karl för att fånga den här morrhoppan med stålhjärta. Det är knappt jag visar känslor kring nåt längre, jag stänger bara av istället. Vill inte att folk ska se att jag kan vara svag, för jag vägrar vara en svag människa någonsin igen.

Har t.ex gått på några dejter nu med en kille, supersnäll och go, men det finns inte en chans jag kan falla för han. Han är FÖR snäll, och FÖR oskyldig och tafatt så jag blir mest förvirrad och vet inte alls hur jag ska bete mig. För jag kan absolut inte vara mig själv kring en sådan snubbe, för det är inte sån jag är. Sen finns det andra killar, som är för instängda och svåra och känslokalla. Antingen är de för snälla eller för svåra/bad boys, eller så är det bara jag som är komplicerad. 

Men ärligt talat, om man varit med om nog mycket skit, då stänger man av. Jag kan inte släppa in någon för det är på tok för svårt. Vet inte vad som ska krävas för att någon ska krossa den där muren jag har byggt upp kring mig och känslor. Jag avbryter hellre något innan det kan bli nåt, för då slipper jag alla problem som har med känslor att göra. Det är nog inte den effektivaste metoden, men jag undviker iaf att bli sårad. Den dag någon lyckas krossa muren, då vet jag, men det vågar jag inte lita på heller. Mitt ex lyckades ju ta sig igenom min mur (som iof var tunnare då, nu är den f-n pansarbeklädd) och förstörde allt det jag trodde om att jag kunde lita på människor. I princip har jag bestämt att den enda jag litar på är mig själv, för jag kan inte svika mig. Om det låter komplicerat i skrift, gissa då hur det ser ut inne i mina tankar som är betydligt mer djupgående än något jag vill skriva ut här.

/Hanna

Annonser

3 thoughts on “Känslor i stålbur – Tjockisbloggen.se

  1. det är samma för mig så jag försöker inte närma mig tjejer för att inte bli sårad som jag blivit förut, kan ha roligt o sånt men vill inte bli sårad nå mer

  2. Hej Hanna,

    Jag har last dina blogginlagg ganska lange nu men aldrig kommenterat forut eller presenterat mig, kanns som att jag borde ‘halsa’ eftersom jag kanner dig litegrann iallafall fran bloggen. Bor sjalv utomlands (som du sakert markt pa franvaron av alfabetets sista bokstaver) sa vet hur mycket frihet man kan kanna, samtidigt som man ibland kanner sig valdigt ensam.

    For nagra ar sedan brot jag upp fran en pojkvan jag var ihop med i manga, manga ar och det var en jattetuff period. Trots att jag visste att det inte var ratt att fortsatta tillsammans var det hur svart som helst att hitta sig sjalv igen. Ett uppmuntrande rad pa vagen, var snall mot dig sjalv. Ta din tid och gor bara saker som ar bra for dig och far dig pa gott humor, det fortjanar du. Forr eller senare hittar du lyckan igen, oavsett om det ar pga en annan man eller inte. Hang in there!

    Londonbo

  3. Cornelia: Jag förstår precis vad du menar. Det är ungefär det sättet jag tänker på också, jag går ut, har kul och förlitar mig absolut inte på att någon karl ska ”rädda mig” från tristess, det gör jag så bra själv :-). Men den där känslan av att känna sig så fri och ändå ensam är nog med att man är långt hemifrån, man vet inte riktigt vart man hör hemma.

    /Hanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s