Vad ser ni hos andra? – Tjockisbloggen.se

Är jätteförkyld och hängig idag så jag ber om ursäkt i förväg om mitt inlägg blir osammanhängande eller virrigt, ska be Hanna att korrekturläsa innan jag publicerar så det inte blir alldeles galet i alla fall 🙂

Satt och tänkte här på morgonen på de nära och kära som jag har runt mig… Hur man ser på de man har omkring sig, vad man känner och vad man tänker om andra människor. Insidan och personen i sig själv är ju det absolut viktigaste och det som betyder mest när man lär känna någon och tycker om någon, men visst ser man utsidan på personen också.

Att se människors yttre behöver inte vara något negativt, man behöver inte lägga någon värdering i det utan bara konstatera att någon ser ut på ett visst sätt och sen är det inte mer med det… Att lägga märke till att ens mamma har ny frisyr, ens bästa vän har en ny jacka, någon kanske har gjort sig extra fin en dag. Alla blir nog glada av att bli sedda och att det läggs märke till förändringar hos oss själva, så länge det inte följs av negativa värderingar…

Som när jag gick ner väldigt mycket i vikt på väldigt kort tid, många sa till mig att det syntes att jag gått ner i vikt och frågade om jag mådde bra, de hoppades att det inte var jobbigt för mig eller att det inte berodde på sjukdom. Andra sa att jag blivit så fin och snygg när jag gått ner i vikt och visst var det väl skönt att ha gjort det… För mig så kändes det som att de som frågade hur jag mådde och hoppades att jag inte var sjuk brydde sig mer om mig som person än att jag var överviktig och därmed ”var en dålig person”.

Jag tror säkert inte att dessa människor menade något illa utan det blev bara väldigt fel för mig som mottagare. Det som var fel var inte att påpeka att jag tappat massor med vikt på kort tid, tvärtom så är jag på sätt och vis glad att människor nära mig reagerade (även om det var jobbigt just då) för det betyder att de ser mig och bryr sig om mig. Det som kändes så fel och fortfarande känns är de där orden ”du har blivit så snygg!”, för även om det inte menades så så blev innebörden av det att jag var ful innan…

När jag först träffade David för snart tio år sedan så var jag 22 år och David var 18 år och det jag minns allra bäst från den första gången jag såg honom är hans ögon, hans leende och han söta tröja *s*. Många säger att de kände direkt de såg sin partner att det var kärlek vid första ögonkastet eller att det kändes rätt direkt… Jag vet inte om det var så vi kände, men det kändes så rätt och varmt inombords och vid första kramen kändes det som att vi var stöpta att passa perfekt i varandras famn.

Mycket har förändrats under alla år vi har varit tillsammans, vi har blivit äldre, har gått igenom väldigt mycket (både motgångar och medgångar), våra kroppar har förändrats och vi är inte samma personer som vi var då… Men vi har växt tillsammans och lärt känna varandra utan och innan, jag älskar fortfarande hans leende, hans fina ögon men mest av allt älskar jag den underbara person han är inuti och hur mycket han än skulle förändras utvändigt skulle det inte betyda något. För det är insidan som är viktigast.

Jag känner mig ibland gammal och tråkig jämfört med hur jag var för tio år sedan när vi träffades, dessutom så undrar jag ibland om tyngdlagen inte påverkat vissa kroppsdelar en aning negativt under åren och om David tycker jag är lika snygg nu som då… Men vet ni vad? Det spelar ingen roll om jag går upp tio kg, om jag går ner tio kg eller om jag färgar håret orange igen (misslyckat projekt för ett par månader sedan) för jag vet att han älskar mig för den jag är.

Till midsommar i år så firar vi tio år tillsammans, vi blev tillsammans den 25 juni 2001 (vi träffades första gången runt tre veckor innan det) och har gått igenom så mycket. Visst har det knakat i fogarna och som alla par har vi haft vår beskärda del av problem och sorger, men äkta kärlek över allt. Aldrig trodde jag att någon skulle kunna stå ut med mig så här länge utan att hamna på mentalsjukhus eller hoppa från en bro, men här är vi snart tio år senare…

Under åren har olika vänner kommit och andra har gått sin väg av olika anledningar. Har några riktigt nära vänner som betyder mycket för mig och även om vi inte kan ses så ofta som jag/vi skulle vilja så vet vi var vi har varandra och att vi är aldrig längre bort än ett telefonsamtal… Att vara en vän handlar inte bara om att ta en fika på stan, gå och shoppa tillsammans eller komma med komplimanger om en ny frisyr. Att vara en vän handlar om att lyssna, ställa upp och vara ärlig utan att såra någon med vilja. Om mina vänner sen är blå, grön, kort, lång, smal, tjock, man eller kvinna saknar betydelse för det som verkligen räknas är hur de är som person och att man kan respektera varandras olikheter och egenheter.

Hur ser ni på andra människor i er närhet? Värderar ni deras insida, personligheter, åsikter högre än deras yttre? Vad tror ni är det viktigaste för ett fungerande, hållbart förhållande oavsett om det är kärlek, familj, vänner? Vad är det första ni lägger märke till hos andra människor när ni möter dem? Lägger ni värderingar i era tankar om andra?

/ Sarah

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s