Fatshion vs. fashion – Tjockisbloggen.se

Igår var jag och sambon i Piteå hela dagen och spelade Talisman med min f.d. kollega och hans fru. Sex timmar tog det – det var första gången jag spelade och det var kul, men sex timmar kändes lite mycket… (säger hon som en gång spelade samma omgång Monopol i en vecka).

Vi hann också med en omgång Munchkin Agent, åt brunch bestående av amerikanska blueberry och banana pancakes samt thaimat till middag. Nästa gång blir det antagligen Carcassonne för min f.d. kollega tjatade så mycket om det. =)

Hur som helst. En fatshion-blogg jag läser, Bettie von Fraucht, hade en mindre (nej, större) storm i sitt kommentatorsbås för ett tag sen. Hon hade nämligen hittat en plus size-blogg på Amelia, av alla ställen, där bloggens ägare – som förövrigt är en jättesöt tjej med en stil som inte alls är min, men som hon uppenbarligen trivs i – verkligen inte propagerar för fatshion utan istället fashion. Det jag menar med detta är att hon, precis som alla goda tjockisar, klagar över hur hon ser ut, vill gå ner i vikt, ursäktar sig för sitt utseende i inläggen där hon har med en outfitbild (låren putar ut, magen syns, fläskiga armar osv osv) och gnäller en del på hur fult det är med vissa plagg på tjockisar…

Ja visst! Klart att hon måste få tycka det, vi lever i ett fritt land. Men samtidigt bloggar hon på Amelia, en av Sveriges största damtidningar, som plus size-bloggare, och även om hon personligen tycker att fetma är en sjukdom, att det inte är snyggt, att alla kan banta etc. så kanske hon borde tänka lite på hur det känns för dem som är större än henne (för hon är inte särskilt överviktig – jag, som ändå inte tycker att jag är extremt fet, är betydligt större än henne) när inte ens en annan plus size-tjej kan acceptera att vissa tjejer människor är tjocka. Jag kanske inte heller tycker att jag är så jävla snygg alla gånger, för det där med att tjockt = fult är svååårt att släppa, men det blir ju tusen gånger svårare för mig att acceptera mig själv om till och med andra tjocka människor ska döma mig.

Men det stora problemet här är ju egentligen inte hennes blogg (jag kan ju alltid strunta i att läsa den) utan de kommentarer vissa lämnat i Betties kommentatorsbås. Speciellt en tjej – som är bästa kompis med Amelia-bloggaren i fråga, så jag kan förstå att hon blir lite väl overheated i diskussionen – dundrar högt och ljudligt om att fetma är en sjukdom, alla som har ett par kilo för mycket men inte gör nåt åt det är rädda/inkompetenta/allmänt dumma i huvudet (det sista är min tolkning av det hon skrev, men basically anser jag att det ÄR vad hon skrev), alla kan banta och om man inte gör det så är man en Dålig Människa(tm) osv osv osv…

Helt enkelt – om man är tjock och nöjd med sig själv så måste det vara nåt fel på en. Allvarligt?

Nej, jag är inte nöjd med mig själv. Ja, jag skulle faktiskt vilja bli smal. *erkänner* MEN – jag vet hur inskränkade det skulle vara på mitt liv att ständigt försöka kämpa för att bli av med, och hålla borta, de där trettio kilona som jag skulle vilja bli av med. Och det är faktiskt inte mitt ansvar att se till att andra människor ska slippa se tjocka människor ute på stan, och det är definitivt inte mitt ansvar att vara den som lider, späker sig, ständigt tänker på mat, ständigt oroar sig för hur man ser ut, bara för att andra tycker att mina trettio extrakilon är äckliga. Jag vill kunna leva mitt liv utan begränsningar, och jag prioriterar att kunna gå ut och äta en god middag, att slippa räkna kalorier, att äta det jag är sugen på när jag är sugen på det framför att vara smal. För jag vet nämligen att för att bli smal så måste jag svälta mig själv. Och ja, jag tränar, och nej, jag vräker inte i mig godis varje dag eller ens varje vecka. Det är vanlig j*vla mat jag pratar om.

Att acceptera sig själv är betydligt svårare än att vara en god tjockis (inte svårare än att banta, för det har jag prövat – jag gick ner massor, men gissa vad? Jag har gått upp alla de där kilona igen, and then some! Vilken överraskning) och det blir inte lättare av att en erkänd bloggare på en stor tidning, som BORDE stå på min sida, inte gör det.

Att vara tjock och genuint nöjd med sig själv skulle vara himmelriket, för om det är något man inte tillåts vara som tjockis så är det accepterad. Ej ifrågasatt. NÖJD.

//Martina

Annonser

4 thoughts on “Fatshion vs. fashion – Tjockisbloggen.se

  1. Åhh känner att jag jag måste kommentera detta inlägg!!!

    Jag följer själv Amelia-bloggen, hittade henne innan hon började på Amelia iof men håller med om att det verkar naivt att inte tro att man får påhopp om man skriver negativt om dom som bloggen är riktad till för jag antar att det är meningen att det ska vara en blogg för ”tjockisar”. Själv kan jag inte gå och handla på dom vanliga avdelningarna längre, jag har str 50/52 så några klädtips får jag ju inte direkt heller.

    Jag tycker att det är så viktigt att kunna acceptera sin kropp som man ser ut! Jag har själv gått upp ca 15 kg efter min graviditet vilket jag har mått jättedåligt över men jag försöker hela tiden kämpa med mina negativa tankar och älska mig själv och mitt liv så som det ser ut just nu… Inget blir bättre om jag står framför spegeln och neggar ur på min egen kropp varje dag, visst kommer jag att försöka gå ner i vikt framöver men jag kommer att göra det i min takt och för att jag känner mig motiverad att göra det. Jag har själv på nära håll fått se hur det kan gå när en vän blir fixerad vid vikten och gör allt för att bli smal och ”snygg”, den tjejen mår verkligen jättedåligt idag, både fysiskt och psykiskt.

    Ett stort tack för er fina blogg med tänkvärda inlägg!!!

  2. Jättebra skrivet Martina! Jag håller helt med dig och har tagit precis samma beslut som dig – dvs accepterat mina 20 kilos s k ”övervikt” framför att plåga mig själv för att vara vad samhället kallar ”smal”. Tänk om vi i västvärlden kunde fokusera mer på att må bra/vara lyckliga än hur vi ser ut (eller borde se ut)…

  3. Anja:

    Tack själv! För att du läser vår fina blogg alltså. =)
    Ja precis, man måste ju acceptera hur man ser ut. Att vilja förändra sig är förstås mänskligt, och att vilja bli smalare är ju inte konstigt med tanke på hur idealet i samhället ser ut idag. Men när hetsen att bli smal tar över hela ens liv och när ändra människor tycker sig ha rätt att döma någon för att de väger för mycket så är det nånting som gått fel.

    Malin:

    Tack! Ja, tänk vilken bortslösad energi, dels av de som känner att de måste plåga sig smala för att passa in i en mall och dels av de som ventilerar sina fördomar och hetsar tjockisar till att plåga sig bara för att ”det är fult att vara tjock”. Säger dagens ideal ja – för några generationer sen skulle man vara smällfet för då var DET ansett som vackert.

    (Det här med att fetma är ohälsosamt – jag vet att nån kommer att komma med det argumentet – är en helt annan diskussion och egentligen bara ett vapen för att få människor att anpassa sig till normen, eftersom fetma = ohälsa inte per automatik har ett samband.)

    //Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s