Tjockis from outer space – Tjockisbloggen.se

Det här är en omskrivning och nypublicering av ett inlägg som jag skrev för ganska precis två år sedan, 2009-09-27. Det ursprungliga inlägget finns här, detta är omskrivet en aning för att ”passa mig ”bättre idag.

Det här kommer att bli ett långt och invecklat inlägg, är du en person som lätt tappar tråden och blir förvirrad så bör du nog sluta läsa nu.

Är det bara jag som är så jäkla dum ibland att man kan tro att jag är en blåögd blondin? (Nä men vänta lite nu, det är jag ju!)

Om nån säger åt mig ”stå på höger ben i tio sekunder så är du duktig” så måste jag bara visa att jag kan vara ännu bättre för jag kan stå på vänster ben i femton sekunder istället… Okej nu var ju det ett löjligt exempel. Men vad jag menar är att om någon ber mig att göra en sak för dem, om det är det absolut enda de vill och skulle må bra av… Då kan jag inte göra det för jag måste tänka ut nåt som är ännu bättre och försöka ännu hårdare och så slutar de med att man är två personer som mår dåligt.

Kan inte komma på nåt bra exempel… Eller jo det kan jag fast det är väldigt självutlämnande men vad gör väl det när det faktiskt är sanningen? Jag har en ganska jobbig och irriterande förmåga att hålla lite för hårt i tyglarna på min älskling, skickar ganska mycket sms och ringer honom när han är iväg bara för att jag saknar honom eller vill veta att han inte ”glömmer mig”. Ja jag är knäpp jag vet det!

Och om han då ber mig, som när han var iväg på kurs med jobbet från onsdag till torsdag, att inte ringa en kväll eftersom han är iväg med arbetskamrater… Vad gör jag då? Jo istället för att göra det som han bad om och hade tyckt var jättebra och ”duktigt” så ringer jag för att säga att jag hoppas han har det trevligt och roligt… Visst det var ju jättesnällt att önska honom en trevlig kväll men varför kunde jag inte göra det han bad om istället??

Gaaah jag blir så otroligt less på mig själv ibland för att jag är så himla komplex och knäpp. Kan ju bara tänka mig hur less och irriterad han kan bli. Men även om jag gör så galet så vet jag ju att han älskar mig ändå, fast jag önskar att jag kunde göra rätt nån gång… David kommer från planeten Jorden och tillhör rasen normal människa, jag kommer från planeten Urdummus idiotus.

Många tror att eftersom vi har den här bloggen så är vi jättestolta, har världens bästa självförtroende och är tre väldigt starka tjejer. Och visst det är absolut sant till viss del och alla är vi ju olika och starka på olika sätt. Men jag ska vara helt ärlig och säga att mitt självförtroende och min självkänsla är verkligen inte de bästa, innerst inne är jag väldigt osäker och behöver ganska mycket bekräftelse och uppskattning från min älskling (och även andra ibland) något som kan bli ganska jobbigt för honom i längden för det är ganska krävande.

Det roliga är att i mina ögon så är han den absolut finaste människan i världen, den snyggaste, sexigaste, snällaste, raraste och bästa kille som finns. Och om han inte tror på mig när jag säger det så blir jag arg för jag skulle aldrig ljuga om såna saker… Men jag kan aldrig tro honom när han säger sånt om mig, hur roligt är det att ge någon uppskattning då? Är jag inte knäpp så säg?

Ibland så undrar jag om jag kommer från yttre rymden eller någon främmande planet för jag får ofta för mig att jag är totalt olik alla andra och ingen vet hur det är att vara som jag… Vad då självcentrerad? Men kanske känner vi alla så någon gång i livet? Eller är det bara jag som är dum och komplex? Å andra sidan så har det hänt väldigt mycket både inom och utom mig på senaste tiden och det har påverkat mig väldigt starkt, något som kan vara svårt att se och förstå för andra runt om mig.

I slutet av maj 2009 så fick jag veta vad jag alltid har misstänkt, att jag är inte som alla andra (nej inte att jag är en alien trots att jag har mina misstankar) utan något har gått lite snett på hjärnkontoret (taskig elektriker som drog ledningarna kanske). Att jag har ADHD och kanske också Aspbergers och det är absolut ingenting som jag skäms för eller använder som ursäkt för att få vara ”konstig” och bete mig som en alien. För mig så var det ganska skönt att få veta för det förklarade en hel del om varför jag haft så svårt i skolan och så…

Men i samband med att jag fick veta det så fick jag också prova en medicin som heter Concerta som är just för personer med koncentrationssvårigheter och ADHD. I början så var det lite jobbigt för medicinen fick mig att må illa, sova dåligt, tappa ganska mycket hår och jag fick utslag här och var. Men jag mådde bättre och bättre psykiskt och blev mycket lugnare som person vilket kändes jätteskönt och fortfarande känns jättebra.

Men samtidigt så började det ske en stor förändring i min kropp, jag rasade i vikt och då menar jag verkligen rasade. Jag har varit en person som oavsett vad jag gör har bra blodtryck, bra värden och trots att ingen sjukdom eller ”fel” kunnat hittas inte gått varken upp eller ner i vikt. Men när jag började med Concerta så rättade väl någon kemisk obalans till sig och min kropp rasade i vikt… För mig så var det oerhört påfrestande psykiskt för jag såg inte själv att jag förändrades, jag såg det inte på min kropp eller i en spegel utan kunde bara lita till andra människors ord och vad mina kläder visade när de ramlade av.

Från början av juni 2009 till början av augusti 2009 så rasade jag över 20 kg i vikt, fram till dags dato så har jag gått ner totalt 26-27 kg sedan maj/juni 2009 (tror dock att jag gått upp ett par kg sedan jag sist vägde mig våren 2011). Det är en oerhörd omställning på alla sätt och vis och att det inte var varken väntat eller medvetet har ju gjort det hela ännu svårare för mig för jag har ju inte haft någon kontroll över vad som händer med min kropp eller kunnat påverka det på något vis.

Så man kan väl säga att jag har genomgått väldigt mycket jobbiga förändringar och självklart så påverkar det också mina närmaste för jag har inte varit lätt att leva med det kan jag erkänna. Något som jag är väldigt rädd för är att folk ska tycka synd om mig, se mig som nåt offer eller tro att jag har bantat för att passa in i en norm som jag oavsett vikt och storlek varken vill tillhöra, vara en del av eller någonsin kommer att passa in i eftersom jag inte är som alla andra på något vis.

Jag försöker att skriva det här inlägget med lite humor för att göra det dels lättare för mig själv men också för er att läsa, för jag tycker att vare sig man mår bra eller dåligt så ska man inte behöva skämmas för att man är som man är… Oavsett om man är en alien eller har en diagnos eller flera. Kanske kan någon annan känna igen sig i det jag skriver eller så har ni fått er ett gott skratt av det här inlägget, oavsett vilket så har ni iaf reagerat på det och kanske var det vad jag ville… Jag vet faktiskt inte, men jag hade ett behov av att få skriva av mig hur jag känner och kanske lite förhoppningar om att jag inte är ensam om att tro att jag kommer från yttre rymden.

/ Sarah

Annonser

2 thoughts on “Tjockis from outer space – Tjockisbloggen.se

  1. Lilla Urdummus Idiotus, jag känner igen mig, verkligen 🙂 Nu vet JAG varför jag är som jag är och alltid har varit: jag har ADD (som ADHD fast utan det där som gör att man har svårt att sitta still i skolan).

    Jag har fått gå i 57 år innan nån brytt sig om att hjälpa mig ta reda på varför jag är som jag är! Först i våras fick jag genom jobbet genomgå en jätteutredning som gav svar på mycket! En del väldigt svårsmälta svar…

    Jag har ofta haft ett helvete med saker och ting och har ALDRIG kunnat fatta varför, nu vet jag.

    Jag är dessutom svårt dyskalkylektisk, kan alltså inte räkna eller förstå siffror, saknar logiskt tänkande, oorganiserad, mm. Många syptom är lika i ADD och Dyskalkyli.

    Jag har följt er Blogg så länge den funnits för jag har alltid tyckt den talar till mig. Hoppas den kommer att finnas länge än! Jag älskar den 🙂

    Du är en toppentjej Sarah och det är så roligt att läsa om dig, din shopping och om din familj, se dina fina foton, du delar verkligen med dig av allt!

    Gillar så klart de andra båda tjejerna också men det är faktiskt pga dig som jag läser bloggen 🙂

    Ha en underbar höst nu och var snäll mot David, hehe –<–<-@

    /GITTAN

  2. Åh Gittan tack så jättemycket för din fina kommentar! Det är värt så otroligt mycket att få veta att det man skriver och delar med sig av betyder något för någon annan… Det är inte alltid det lättaste att orka sätta sig och skriva ner sina tankar och ofta blir det bara väldigt ytliga inlägg, men jag försöker så gott jag kan. Och såna här kommentarer gör att det är värt den ångest det innebär att öppna sig och dela med sig av sig själv på det här sättet!
    Kram Sarah

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s