Fatshion vs. fashion – Tjockisbloggen.se

Igår var jag och sambon i Piteå hela dagen och spelade Talisman med min f.d. kollega och hans fru. Sex timmar tog det – det var första gången jag spelade och det var kul, men sex timmar kändes lite mycket… (säger hon som en gång spelade samma omgång Monopol i en vecka).

Vi hann också med en omgång Munchkin Agent, åt brunch bestående av amerikanska blueberry och banana pancakes samt thaimat till middag. Nästa gång blir det antagligen Carcassonne för min f.d. kollega tjatade så mycket om det. =)

Hur som helst. En fatshion-blogg jag läser, Bettie von Fraucht, hade en mindre (nej, större) storm i sitt kommentatorsbås för ett tag sen. Hon hade nämligen hittat en plus size-blogg på Amelia, av alla ställen, där bloggens ägare – som förövrigt är en jättesöt tjej med en stil som inte alls är min, men som hon uppenbarligen trivs i – verkligen inte propagerar för fatshion utan istället fashion. Det jag menar med detta är att hon, precis som alla goda tjockisar, klagar över hur hon ser ut, vill gå ner i vikt, ursäktar sig för sitt utseende i inläggen där hon har med en outfitbild (låren putar ut, magen syns, fläskiga armar osv osv) och gnäller en del på hur fult det är med vissa plagg på tjockisar…

Ja visst! Klart att hon måste få tycka det, vi lever i ett fritt land. Men samtidigt bloggar hon på Amelia, en av Sveriges största damtidningar, som plus size-bloggare, och även om hon personligen tycker att fetma är en sjukdom, att det inte är snyggt, att alla kan banta etc. så kanske hon borde tänka lite på hur det känns för dem som är större än henne (för hon är inte särskilt överviktig – jag, som ändå inte tycker att jag är extremt fet, är betydligt större än henne) när inte ens en annan plus size-tjej kan acceptera att vissa tjejer människor är tjocka. Jag kanske inte heller tycker att jag är så jävla snygg alla gånger, för det där med att tjockt = fult är svååårt att släppa, men det blir ju tusen gånger svårare för mig att acceptera mig själv om till och med andra tjocka människor ska döma mig.

Men det stora problemet här är ju egentligen inte hennes blogg (jag kan ju alltid strunta i att läsa den) utan de kommentarer vissa lämnat i Betties kommentatorsbås. Speciellt en tjej – som är bästa kompis med Amelia-bloggaren i fråga, så jag kan förstå att hon blir lite väl overheated i diskussionen – dundrar högt och ljudligt om att fetma är en sjukdom, alla som har ett par kilo för mycket men inte gör nåt åt det är rädda/inkompetenta/allmänt dumma i huvudet (det sista är min tolkning av det hon skrev, men basically anser jag att det ÄR vad hon skrev), alla kan banta och om man inte gör det så är man en Dålig Människa(tm) osv osv osv…

Helt enkelt – om man är tjock och nöjd med sig själv så måste det vara nåt fel på en. Allvarligt?

Nej, jag är inte nöjd med mig själv. Ja, jag skulle faktiskt vilja bli smal. *erkänner* MEN – jag vet hur inskränkade det skulle vara på mitt liv att ständigt försöka kämpa för att bli av med, och hålla borta, de där trettio kilona som jag skulle vilja bli av med. Och det är faktiskt inte mitt ansvar att se till att andra människor ska slippa se tjocka människor ute på stan, och det är definitivt inte mitt ansvar att vara den som lider, späker sig, ständigt tänker på mat, ständigt oroar sig för hur man ser ut, bara för att andra tycker att mina trettio extrakilon är äckliga. Jag vill kunna leva mitt liv utan begränsningar, och jag prioriterar att kunna gå ut och äta en god middag, att slippa räkna kalorier, att äta det jag är sugen på när jag är sugen på det framför att vara smal. För jag vet nämligen att för att bli smal så måste jag svälta mig själv. Och ja, jag tränar, och nej, jag vräker inte i mig godis varje dag eller ens varje vecka. Det är vanlig j*vla mat jag pratar om.

Att acceptera sig själv är betydligt svårare än att vara en god tjockis (inte svårare än att banta, för det har jag prövat – jag gick ner massor, men gissa vad? Jag har gått upp alla de där kilona igen, and then some! Vilken överraskning) och det blir inte lättare av att en erkänd bloggare på en stor tidning, som BORDE stå på min sida, inte gör det.

Att vara tjock och genuint nöjd med sig själv skulle vara himmelriket, för om det är något man inte tillåts vara som tjockis så är det accepterad. Ej ifrågasatt. NÖJD.

//Martina

Annonser

Jag är med i tidningen – Tjockisbloggen.se

Idag damp Må Bra äntligen ner i min brevlåda! Har, som jag berättat tidigare, blivit intervjuad av en tjej vid namn Anna och sedan stylad och fotograferad hos studion Photo by Maria.

Artikeln och fotot hade jag fått se innan för att godkänna det men det var ändå roligt att se det i tryck och jag är jättenöjd!

Det enda som känns tråkigt är att de på framsidan har texten ”Gå och nå ditt viktmål! Tappa 2-6 kg på en månad”. Vilket känns ganska fel med tanke på att artikeln jag ställde upp på handlar om att vara nöjd med den man är och vara stolt över sin kropp.

Tidningen och artikeln finns att läsa på internet för den som inte vill köpa tidningen, klicka här.

/ Sarah

Vad önskar ni Er i livet? – Tjockisbloggen.se

Vad är det viktiga för er, det viktiga i ert liv, vad vill ni ha för att må bra och känna tillfredsställelse?

Lyx i överflöd? Beundran, avund? Toppmoderna tekniska apparater? Märkeskläder? Att vara först med den senaste trenden? Karriär och framgång? Pengar? Familj? Vänner? Hälsa?

Hur mycket betyder andras åsikter för er? Gör ni allt för att andra ska se er som perfekta? Anstränger ni er till det yttersta för att alla ska tycka om er? Kan ni vara er själva eller gömmer ni er bakom en fasad, spelar en roll?

Är ni nöjda med hur ert liv ser ut och hur tänker ni om framtiden?

Bara några frågor från oss som gärna vill veta vad som är viktigt för våra läsare och lära känna er bättre 🙂

För mig, Sarah, så är det viktigaste i mitt liv min familj och att vi mår bra tillsammans… För mig så finns det både den lilla familjen och den stora familjen, det är så jag är uppväxt och så jag försöker att leva mitt liv. Den lilla familjen är mina närmaste nämligen David och vår pälskling Igor, den stora familjen är mina syskon och föräldrar, min farmor och kusiner… Ja hela tjocka släkten i princip 🙂

Visst uppskattar jag fina saker som snygga kläder, en bra tv, en bra dator och en mobiltelefon men det är inte saker som är livsviktiga även om jag skulle ha svårt att klara mig utan de två sistnämnda *s*. Märkeskläder och trender har aldrig varit min grej och jag har varken särskilt stort intresse eller kunskap om det.

Karriär, framgång och lyxkonsumtion har heller aldrig haft någon direkt plats i mitt liv… Karriär och framgång beror ju på hur man definierar det men jag vet att jag var väldigt bra på mitt jobb innan jag blev arbetslös, jobbade inom handel (mestadels butiksdemo) i drygt nio år. Däremot så saknar jag tyvärr utbildning då jag inte klarade gymnasiet och har försökt att ta upp mina studier efteråt men inte klarat av. Det är något som jag kan känna mig misslyckad över men kanske kan jag i framtiden hitta ett sätt att läsa in betygen som fungerar för mig, det är dock ingenting som jag planerar i dagsläget.

För ett par år sedan så var andras tankar och åsikter om mig väldigt viktiga för mig och jag gjorde allt för att vara den andra ville att jag skulle vara, vände ut och in på mig själv för att behaga andra och tappade på sätt och vis bort mig själv efter vägen. Jag blev så fokuserad på att vara en person som alla kunde tycka om att jag inte brydde mig om mig själv och började må ganska dåligt under en period…

Mycket tack vare stöttande familj och vänner så insåg jag att jag ska bli omtyckt för den jag är, inte den andra vill att jag ska vara. Och även om det har varit svårt och det fortfarande kommer bakslag så har jag lärt mig att alla människor kommer inte att älska mig eller tycka om mig, men det gör mig inte sämre för det. Det viktigaste är att jag tycker om mig själv och är den jag vill vara och trivs med, de människor som tycker om mig ändå är äkta och genuina vänner, nära och kära.

Vissa dagar är jag nöjd med mitt liv och som det ser ut, andra dagar kan jag känna mig deppig och nere men de bra dagarna är naturligtvis fler och även de dåliga så vet jag att det kommer solsken igen. Visst finns det mycket jag önskar ska finnas i min framtid (som till exempel ett bra jobb, stadig ekonomi) men världen går inte under om det inte sker och jag tänker heller inte bara sitta och vänta på att framtiden ska komma… Livet är här och nu och att oroa mig för det som komma skall gör mig inte lyckligare. Jag njuter av att ha en sambo som älskar mig precis som jag är och en underbar vovve med sammetsmjuka öron och tassar som luktar popcorn *s*.

/ Sarah

Ett urval idiotiska rubriker – Tjockisbloggen.se

Har återigen samlat ihop några väldigt korkade rubriker, dessa kommer dessutom bara från enda tidning.. Konstigt att småbarn bantar, unga tjejer får ätstörningar och att människor svälter sig frivilligt för att se ut som dagens ideal?

Men hallå har du aids? Eller kanske gonorré? – Tjockisbloggen.se

Läste precis denna artikel i Aftonbladet och ska jag vara helt rak och ärlig så blir jag inte ens förvånad… För ett par år sedan så blev jag utsatt för en liknande händelse och jag vet att jag har bloggat om det, tyvärr kan jag inte hitta det inlägget nu men dyker det upp så lägger jag in en länk.

Att säga till denna tjej att hon får inte jobbet som receptionist på grund av att hon har akne vilket gör att kunderna kan tro att hon har aids, är ju inte bara att förnedra tjejen utan även kunderna som besöker arbetsplatsen! Tror chefen att kunderna är så idiotiska att de misstänker att en tjej har aids för att hon har finnar?

Ja jag kan säga att hade jag varit kund där så hade jag gått någon annanstans. Nu verkar ju den här chefen vara väldigt utseendefixerad i övrigt också av vad som kan utläsas av artikeln (vilket är den enda information jag har att utgå från) och kanske ska tjejen vara glad att hon inte fick jobbet istället…

Men jag vet att det är inte lätt att försöka tänka att det är arbetsplatsen/chefen som har problem utan man skuldbelägger sig själv och mår dåligt och det är ju inte så underligt. Vet själv hur jag mådde efter att jag blev nekad jobb på grund av att jag var för fet.

Att säga att finnar kan vara lika med aids är ju som att säga att alla smala människor har anorexia, eller att alla blonda människor har gonorré, eller varför inte att alla som är/en gång varit modeller är totalt IQ-befriade idioter som inte borde vara chefer… Ungefär.

Och till er som tycker att man ska ha ”ett vårdat yttre” när man jobbar med människor, som tex receptionist, var går gränsen för vad som är okej och inte? Hur mycket viktigare är utseendet än kompetensen? Och om denna unga tjej fått jobbet när hon hade en period utan akne, ska hon då få sparken när det ploppar upp en finne eller tre?

Om nu utseendet är så viktigt, om en person råkar ut för en olycka och får tex ett vanprydande ärr eller tvingas gå med tex bandage en lång period – ska den personen förlora sitt jobb? För att människor kan tro att de har aids, syfilis, är smittsamma, mindre begåvade? Eller om en anställd går upp tio kilo? Förlorar man automatiskt kompetensen för att man inte har ”det rätta utseendet”?

För om det nu är så att man ska måst passa in i en speciell mall av ”den perfekta människan” för att bli anställd inom vissa yrken/av vissa företag/chefer så tror ju jag att företag med den åsikten kommer att få svårt att hitta personal i framtiden. Och jag ser tusen gånger hellre att jag blir bemött av en trevlig och kompetent person med finnar än av en ”snygg” person som kanske inte har en aning om vad de sysslar med och inte borde jobba där man träffar folk överhuvudtaget.

Julia Skott skriver så himla bra om detta i sin kolumn på Aftonbladet så jag länkar henne.

/ Sarah

Det är en sjuk, snedvriden värld – Tjockisbloggen.se

Idag så damp det ner en  vårkatalog från BonPrix i brevinkastet… Brukar aldrig bläddra i kataloger och har avbeställt från de flesta företag för de brukar hamna direkt i pappersreturen. Men av någon anledning så slötittade jag lite i denna katalog och jag höll på att svälja tungan när jag såg följande :

Ber om ursäkt för dålig kvalitet

Men är det egentligen så konstigt att klädföretagen uttrycker sig på det här sättet när man klickar in på till exempel Aftonbladet och möts av såna här rubriker och artiklar?

Vi lever i en sjuk, snedvriden värld och det gör mig deprimerad 😦

/ Sarah

 

The Fat Body (In)visible – Tjockisbloggen.se

Jag lyckas uppenbarligen inte embedda den här minidokumentären om Fat Activism (jag är inte helt kompis med WordPress) så jag länkar istället till Beyond Sizes där jag hittade klippet. Enjoy!

//Martina

 

P.S. Det har varit jul, och jag hade kläder på mig (förstås). Dessutom fotade jag faktiskt detta med en kompis Iphone. Nu ska jag bara få honom att skicka bilden också så att jag kan lägga upp den. Men om jag har tur så får jag min beställda Nokia N8 innan nyår – yay!