Vad ser ni hos andra? – Tjockisbloggen.se

Är jätteförkyld och hängig idag så jag ber om ursäkt i förväg om mitt inlägg blir osammanhängande eller virrigt, ska be Hanna att korrekturläsa innan jag publicerar så det inte blir alldeles galet i alla fall 🙂

Satt och tänkte här på morgonen på de nära och kära som jag har runt mig… Hur man ser på de man har omkring sig, vad man känner och vad man tänker om andra människor. Insidan och personen i sig själv är ju det absolut viktigaste och det som betyder mest när man lär känna någon och tycker om någon, men visst ser man utsidan på personen också.

Att se människors yttre behöver inte vara något negativt, man behöver inte lägga någon värdering i det utan bara konstatera att någon ser ut på ett visst sätt och sen är det inte mer med det… Att lägga märke till att ens mamma har ny frisyr, ens bästa vän har en ny jacka, någon kanske har gjort sig extra fin en dag. Alla blir nog glada av att bli sedda och att det läggs märke till förändringar hos oss själva, så länge det inte följs av negativa värderingar…

Som när jag gick ner väldigt mycket i vikt på väldigt kort tid, många sa till mig att det syntes att jag gått ner i vikt och frågade om jag mådde bra, de hoppades att det inte var jobbigt för mig eller att det inte berodde på sjukdom. Andra sa att jag blivit så fin och snygg när jag gått ner i vikt och visst var det väl skönt att ha gjort det… För mig så kändes det som att de som frågade hur jag mådde och hoppades att jag inte var sjuk brydde sig mer om mig som person än att jag var överviktig och därmed ”var en dålig person”.

Jag tror säkert inte att dessa människor menade något illa utan det blev bara väldigt fel för mig som mottagare. Det som var fel var inte att påpeka att jag tappat massor med vikt på kort tid, tvärtom så är jag på sätt och vis glad att människor nära mig reagerade (även om det var jobbigt just då) för det betyder att de ser mig och bryr sig om mig. Det som kändes så fel och fortfarande känns är de där orden ”du har blivit så snygg!”, för även om det inte menades så så blev innebörden av det att jag var ful innan…

När jag först träffade David för snart tio år sedan så var jag 22 år och David var 18 år och det jag minns allra bäst från den första gången jag såg honom är hans ögon, hans leende och han söta tröja *s*. Många säger att de kände direkt de såg sin partner att det var kärlek vid första ögonkastet eller att det kändes rätt direkt… Jag vet inte om det var så vi kände, men det kändes så rätt och varmt inombords och vid första kramen kändes det som att vi var stöpta att passa perfekt i varandras famn.

Mycket har förändrats under alla år vi har varit tillsammans, vi har blivit äldre, har gått igenom väldigt mycket (både motgångar och medgångar), våra kroppar har förändrats och vi är inte samma personer som vi var då… Men vi har växt tillsammans och lärt känna varandra utan och innan, jag älskar fortfarande hans leende, hans fina ögon men mest av allt älskar jag den underbara person han är inuti och hur mycket han än skulle förändras utvändigt skulle det inte betyda något. För det är insidan som är viktigast.

Jag känner mig ibland gammal och tråkig jämfört med hur jag var för tio år sedan när vi träffades, dessutom så undrar jag ibland om tyngdlagen inte påverkat vissa kroppsdelar en aning negativt under åren och om David tycker jag är lika snygg nu som då… Men vet ni vad? Det spelar ingen roll om jag går upp tio kg, om jag går ner tio kg eller om jag färgar håret orange igen (misslyckat projekt för ett par månader sedan) för jag vet att han älskar mig för den jag är.

Till midsommar i år så firar vi tio år tillsammans, vi blev tillsammans den 25 juni 2001 (vi träffades första gången runt tre veckor innan det) och har gått igenom så mycket. Visst har det knakat i fogarna och som alla par har vi haft vår beskärda del av problem och sorger, men äkta kärlek över allt. Aldrig trodde jag att någon skulle kunna stå ut med mig så här länge utan att hamna på mentalsjukhus eller hoppa från en bro, men här är vi snart tio år senare…

Under åren har olika vänner kommit och andra har gått sin väg av olika anledningar. Har några riktigt nära vänner som betyder mycket för mig och även om vi inte kan ses så ofta som jag/vi skulle vilja så vet vi var vi har varandra och att vi är aldrig längre bort än ett telefonsamtal… Att vara en vän handlar inte bara om att ta en fika på stan, gå och shoppa tillsammans eller komma med komplimanger om en ny frisyr. Att vara en vän handlar om att lyssna, ställa upp och vara ärlig utan att såra någon med vilja. Om mina vänner sen är blå, grön, kort, lång, smal, tjock, man eller kvinna saknar betydelse för det som verkligen räknas är hur de är som person och att man kan respektera varandras olikheter och egenheter.

Hur ser ni på andra människor i er närhet? Värderar ni deras insida, personligheter, åsikter högre än deras yttre? Vad tror ni är det viktigaste för ett fungerande, hållbart förhållande oavsett om det är kärlek, familj, vänner? Vad är det första ni lägger märke till hos andra människor när ni möter dem? Lägger ni värderingar i era tankar om andra?

/ Sarah

Annonser

Vad är kvinnlighet? – Tjockisbloggen.se

Detta är en re-blogg på ett inlägg jag skrev för lite mer än 2 år sedan. Vi tycker det är lika aktuellt varje dag och därför vill vi att det är värt att läsa igen. Har gjort ett tillägg, men detta är precis som denna text kursivt för att skiljas från orginaltexten.

………………………………………………………………………………….

Vi har funderat en del på det här med kvinnlighet och att vara kvinna. Det finns oerhört starka meningar bland många om hur en kvinna ska vara, bete sig och se ut. Följer man inte dessa normer så får man lätt kritik och benämns som okvinnlig. Men om vi tittar rent definitionsmässigt på ordet kvinnlig och kvinna så kan vi av Wikipedia få fram följande uppgifter.

Kvinna kallas den fullvuxna människan med biologiskt honkön till skillnad från en vuxen hane, som kallas man. De fysiska förändringar som tilltar i puberteten är utvecklingen av den kvinnliga kroppsformen, med utvecklade bröst, kvinnlig pubesbehåring samt en stabilisering av rösten i ett ljust tonregister. Kvinnors kroppsform är dels en fråga om inre struktur med ett gracilt skelett och gracila muskler med små fästen för senor och ledband. Över stussen och bröstkörtlarna har kvinnor mer eller mindre kraftigt utvecklade fettkuddar. Medellängden för kvinnor varierar i världen, men i Sverige har under 1990-talet den legat stabilt strax över 160 cm.

Kvinnlig: Att vara som en kvinna eller anses tillhöra en kvinna. Typiska yttre kvinnliga utseendedrag är bröst, höfter som är bredare än midjan, ett smalt ansikte och en genomsnittslängd under mannens. Vad som i övrigt anses vara kvinnligt skiljer sig mellan olika kulturer och är starkt grundade i att de, till skillnad från män, är utrustade för att föda barn. I västvärlden värderas traditionellt kvinnliga egenskaper lägre än traditionellt manliga och mannen anses vara normen.

Vad kan vi då konstatera av detta? Jo, att kvinna är den som biologiskt är född som kvinna (jag skulle personligen även vilja göra ett tillägg att kvinna är den som känner sig sådan, som t.ex. transexuella). Det är så det borde vara, att kön inte ska bero på vilka egenskaper man besitter eller hur man är som person, utan på vilket kön man anser sig tillhöra. Tyvärr så fungerar inte världen så utan det läggs enorma värden bakom egenskaper när man talar om kön.

En kvinna ska tycka om barn, vara vårdande, ta hand om andra, lägga ner tid på kläder och skönhet, och något som idag verkar oerhört viktigt, en kvinna ska raka bort stora delar av sin kroppsbehåring. Detta trots att vi uppenbarligen har denna hårväxt, om det nu vore ”okvinnligt”, varför har vi då kroppsbehåring? Jag är inte själv någon som går emot detta ideal, även om jag önskar att jag ibland vågade, men det är svårt när man har betett sig på ett visst sätt flera år och vet hur andra människor ser på lurviga tjejer. Men jag kan utan problem erkänna att på vintern, om jag mest har leggings eller byxor så får mitt benlurv växa fritt. Det är varmt och mjukt och sist jag tittade efter så gjorde det mig inte mindre kvinnlig.

Ett typiskt exempel på något som ses som okvinnligt är en fördom som jag själv ofta råkar ut för. (Detta innan jag bestämde mig för att låta håret växa ut igen). En kvinna med kort hår är mindre kvinna än den som har långt hår. Jag kan däremot inte låta bli att fundera på att om man tänker på det sättet, är då långhåriga män kvinnliga? Många har fått en mindre chock när de inser att jag för 2,5 år sedan hade hår långt ner på ryggen och frivilligt klippte av det, hur kunde jag, grät jag inte, osv… Människor tar för givet att jag för att jag har kort hår besitter mer ”manliga” egenskaper, att jag skulle vara kaxigare och mindre sårbar på grund av min hårlängd. Lesbisk har jag också fått höra att jag är *s*, får ta det som en komplimang för de lesbiska tjejer jag känner är världens underbaraste brudar.

Mitt slutliga konstaterande är att det läggs ett enormt värde i hur vi ser ut och beter oss för att få rätten att kalla oss kvinnliga. Vi kraftiga tjejer är enligt många mindre kvinnliga än smala tjejer. Men egentligen, vi är alla lika mycket kvinnor för vi är födda med XX-kromosomer istället för XY (eller känner oss som kvinnor) och det är det som räknas, inte utseende, storlek, hårlängd, om vi tycker om barn eller inte. Vi är kvinnor, låt oss vara stolta över det!

/Hanna

För tjock för ett jobb? – Tjockisbloggen.se

Satt och läste tidningarna på nätet i lugn och ro, när jag snubblade över denna artikel. Vad ska man säga? Borde inte kompentens och kunskap vara viktigare än utseende på arbetsmarknaden. Det som jag reagerade mest på var denna del ”Nio av tio arbetsgivare ville ha anställda som såg vältränade ut och sju av tio var skeptiskt inställda till överviktiga personer.” Det här är precis det jag skev om i mitt tidigare inlägg om detta ämne.

Nu rör undersökningen i artikeln privat sektor och arbetsgivare inom inom detaljhandel, turismnäring, banker, försäkringsbolag och advokatkontor. Visst är anställda företagets ansikte utåt, men är man en sämre anställd för att man har fler kilon än normen, eller för att man inte ser vältränad ut? Ger man ett sämre intryck för att man inte är nog ”attraktiv”? Ansikte utåt handlar till största del om service och arbetsglädje enligt min erfarenhet. Vad har min arbetsprestation egentligen med mitt utseende att göra. Ger jag sämre service till mina kunder för att jag har storlek 48 istället för en 38? Självklart så bör man ju vara hel och ren i ett serviceyrke där man träffar kunder, men det har jag aldrig träffat någon som inte är inom sådana yrken.

Vad gör dem då så skeptiska till att anställa någon som väger mer än normen. Kan det möjligen bero på alla fördomar om överviktiga personer? Det är lätt att gruppera ihop människor på grund av en gemensam faktor. I detta fall, en yta som inte tillhör idealet då den är både mjukare och större i omfång. Men är det inte så att vi alla fungerar olika? Istället så räknas vi till en grå massa där ”alla” är lata, orkeslösa, oengagerade, inte bryr sig om våran egen hälsa och så vidare. Det finns en enorm mängd fördomar om hur tjockisar är, men sanningen är att det finns lika många smala med dessa egenskaper som det finns tjocka som har dem. Det handlar ju om vem man är som individ, personligheten sitter inte kroppsvikten vad jag vet.

Nej, när jag går till en butik så vänder jag mig till den som verkar trevligast och kunnigast, för det är vad jag som kund förväntar mig av personalen. Inte att de har ett visst midjemått. Hade jag behövt rättshjälp, då skulle jag vända mig till den advokat som är mest kompetent inom området. Detta gäller alla branscher och i min värld ligger kunnandet och kroppsvikten inte i relation till varandra. Detta verkar däremot inte vara en allmän uppfattning, i alla fall inte bland arbetsgivarna. Jag slutar aldrig att förvånas.

/Hanna

När är man utseendefixerad och hur vet man att man är det? – Tjockisbloggen.se

När är man utseendefixerad och hur vet man att man är det?

Jag skulle inte säga att jag är utseendefixerad men samtidigt så vill jag ju klä mig snyggt, uppfattas som en person som bryr sig om sitt utseende och jag vill uppfattas som en person som ser bra ut.

Att jag skriver om just utseendefixering idag beror på att jag går i funderingar på att skaffa mig en åttonde tatuering nu i veckan. Jag vet vad jag vill ha på ett ungefär men jag vet inte var jag vill ha den, börjar ha lite ont om plats..

Är det att vara fixerad vid sitt utseende att vilja pryda den med vackra motiv? Jag vill ju självklart att det som pryder min kropp för resten av livet ska vara vackert, passa mig som person och också passa de andra motiv som jag redan har.

Att välja ett motiv som ska pryda kroppen är inte lätt, när jag började tatuera mig så sa jag alltid att jag skulle göra dem så att de går att täcka med kläder för att det finns tillfällen då det inte passar sig att visa upp sin konst.. ändå var den första tatuering jag gjorde, på höger sida av halsen.

Hur kommer det sig egentligen att vi är så villiga att förändra våra kroppar på olika sätt? Varför är vi aldrig nöjda bara som vi är? För min del handlar det ju om att skaffa tatueringar att pryda min kropp, för andra kan det vara plastikoperationer eller ständiga hårfärgningar (även om det är en milsvid skillnad mellan operation och hårfärgning).

För mig så är tatueringar en konstform och något som speglar min personlighet och min insida, på utsidan av kroppen 🙂

Hur definieras kvinnlighet? – Tjockisbloggen.se

Vi har funderat en del på det här med kvinnlighet och att vara kvinna. Det finns oerhört starka meningar bland många om hur en kvinna ska vara, bete sig och se ut. Följer man inte dessa normer så får man lätt kritik och benämns som okvinnlig. Men om vi tittar rent definitionsmässigt på ordet kvinnlig och kvinna så kan vi av Wikipedia få fram följande uppgifter.

Kvinna kallas den fullvuxna människan med biologiskt honkön till skillnad från en vuxen hane, som kallas man. De fysiska förändringar som tilltar i puberteten är utvecklingen av den kvinnliga kroppsformen, med utvecklade bröst, kvinnlig pubesbehåring samt en stabilisering av rösten i ett ljust tonregister. Kvinnors kroppsform är dels en fråga om inre struktur med ett gracilt skelett och gracila muskler med små fästen för senor och ledband. Över stussen och bröstkörtlarna har kvinnor mer eller mindre kraftigt utvecklade fettkuddar. Medellängden för kvinnor varierar i världen, men i Sverige har under 1990-talet den legat stabilt strax över 160 cm.

Kvinnlig: Att vara som en kvinna eller anses tillhöra en kvinna. Typiska yttre kvinnliga utseendedrag är bröst, höfter som är bredare än midjan, ett smalt ansikte och en genomsnittslängd under mannens. Vad som i övrigt anses vara kvinnligt skiljer sig mellan olika kulturer och är starkt grundade i att de, till skillnad från män, är utrustade för att föda barn. I västvärlden värderas traditionellt kvinnliga egenskaper lägre än traditionellt manliga och mannen anses vara normen.

Vad kan vi då konstatera av detta? Jo, att kvinna är den som biologiskt är född som kvinna (jag skulle personligen även vilja göra ett tillägg att kvinna är den som känner sig sådan, som t.ex. transexuella). Det är så det borde vara, att kön inte ska bero på vilka egenskaper man besitter eller hur man är som person, utan på vilket kön man anser sig tillhöra. Tyvärr så fungerar inte världen så utan det läggs enorma värden bakom egenskaper när man talar om kön.

En kvinna ska tycka om barn, vara vårdande, ta hand om andra, lägga ner tid på kläder och skönhet, och något som idag verkar oerhört viktigt, en kvinna ska raka bort stora delar av sin kroppsbehåring. Detta trots att vi uppenbarligen har denna hårväxt, om det nu vore ”okvinnligt”, varför har vi då kroppsbehåring? Jag är inte själv någon som går emot detta ideal, även om jag önskar att jag ibland vågade, men det är svårt när man har betett sig på ett visst sätt flera år och vet hur andra människor ser på lurviga tjejer. Men jag kan utan problem erkänna att på vintern, om jag mest har leggings eller byxor så får mitt benlurv växa fritt. Det är varmt och mjukt och sist jag tittade efter så gjorde det mig inte mindre kvinnlig.

Ett typiskt exempel på något som ses som okvinnligt är en fördom som jag själv ofta råkar ut för. En kvinna med kort hår är mindre kvinna än den som har långt hår. Jag kan däremot inte låta bli att fundera på att om man tänker på det sättet, är då långhåriga män kvinnliga? Många har fått en mindre chock när de inser att jag för 2,5 år sedan hade hår långt ner på ryggen och frivilligt klippte av det, hur kunde jag, grät jag inte, osv… Människor tar för givet att jag för att jag har kort hår besitter mer ”manliga” egenskaper, att jag skulle vara kaxigare och mindre sårbar på grund av min hårlängd. Lesbisk har jag också fått höra att jag är *s*, får ta det som en komplimang för de lesbiska tjejer jag känner är världens underbaraste brudar.

Mitt slutliga konstaterande är att det läggs ett enormt värde i hur vi ser ut och beter oss för att få rätten att kalla oss kvinnliga. Vi kraftiga tjejer är enligt många mindre kvinnliga än smala tjejer. Men egentligen, vi är alla lika mycket kvinnor för vi är födda med XX-kromosomer istället för XY (eller känner oss som kvinnor) och det är det som räknas, inte utseende, storlek, hårlängd, om vi tycker om barn eller inte. Vi är kvinnor, låt oss vara stolta över det!
/Hanna

Är du inte perfekt (äkta eller ej) så duger du inte? Tjockisbloggen.se

Hur viktigt är det att alltid se bra ut? Mår vi bättre inombords om vi känner oss snygga? Och framförallt, får vi andra att må bättre genom att framstå som snygga? Hur stora är egentligen kraven på att man ska se bra ut, i dagens samhälle?

Personligen så tycker jag det är svårt att förstå varför det är sån hysteri kring att man som tjej ska sminka sig varje dag innan man kan gå nånstans, att ”sätta på sig sitt ansikte” som många kallar det. Är det så att man i samband med att man sminkar sig och klär sig snyggt också ikläder sig en roll?

Varför låter man göra stora kirurgiska ingrepp på sin kropp för att förändra sitt utseende? Tex botox, ansiktslyft, bröstförstoringar av gigantiska proportioner. På vilket sätt blir man lyckligare av att låta kniven förvandla en till en person man egentligen inte är? Självklart finns det fall där personen inte gör det enbart av skönhetsskäl som tex bröstförminskningar och operationer av medicinska skäl, men det är inte vad detta handlar om.

Jag sminkar mig sällan till vardags för jag anser inte att jag behöver det, ofta får jag höra att andra tjejer inte kan förstå hur jag kan gå ut så naken som man blir utan smink. Men för mig så är det tvärtom, det känns som att jag försöker vara någon annan för en stund om jag ska sminka mig till vardags, som att jag försöker dölja vem jag egentligen är genom att sätta på en snygg fasad.

Självklart är alla människor olika och en del tycker om att sminka sig till vardags och andra inte, men min undran är vart tog det neutrala och naturliga vägen? Nu verkar det bara gå längre och längre ner i åldrarna där man ska börja med smink och hårfärgande.

Är vi så missnöjda med oss själva idag att vi måste försöka förändra oss och ikläda oss olika roller för att må bra? Gör man det för att man själv mår bättre, eller för att andra ska uppskatta en mer och på så vis må bättre? Hur ska man lära barnen och ungdomarna att det är okej att vara sig själv, att man behöver inte följa minsta modenyck och ideal, när man samtidigt gör allt för att förändra sig själv genom hårfärgningar, smink, till och med skönhetsoperationer?

Jag dömer absolut ingen, jag har själv varit en hårfärgare utan dess like.. mitt hår har haft alla nyanser och färger som finns (och några till därutöver) och min klädstil har i stor mån följt modets nycker och svängar tidigare i mitt liv. Men har jag mått bättre av att försöka vara någon jag inte är? Nej, jag har mått sämre och var nära att tappa bort mig själv.

Idag vet jag vem jag är, jag bryr mig inte om ideal och ”regler” om hur man ska se ut och hur man bör klä sig – och jag mår bättre än nånsin! Kläder och smink är stora intressen för mig (precis som hundar, fotografering, data osv) men jag låter inte längre dagens rådande ideal att ta över och göra mig till någon jag inte är.

Vi dömer absolut ingen med detta inlägg, det måste påpekas, men vi undrar varför man kämpar så hårt för att förändra sitt utseende och på vilket sätt man blir lyckligare av det? Att sminka sig när man går ut på krogen, att tycka om att shoppa snygga kläder och ha dem på sig, att ibland förnya sin hårfärg det kan vi förstå och det har vi alla gjort nån gång skulle jag tro.

Men när det handlar om att inte våga ut utan att sminka sig, vägra att visa sig i tex t-shirt eller ett par mjukisbyxor utan alltid måsta vara uppklädd från topp till tå och gå så långt som att operera sig vacker så undrar jag hur stora krav man har på sig egentligen? Varför krävs sådan perfektion och vad är det som gör att man kräver det av sig själv, är det så samhället idag ser ut – är du inte perfekt (äkta eller ej) så duger du inte?

Några ordspråk som jag tycker passar bra som avslutning

Det är lätt att kritisera, att tycka om någon kräver ansträngning

Uppriktighet är inte att säga allt man tänker, utan att mena allt man säger

Att vara lycklig: Det innebär att ha lämnat bakom sig det otåliga sökandet efter lycka