Jag är inte en siffra – Tjockisbloggen.se

Denna artikel finns att läsa i dagens Aftonbladet på internet.

Jag vet att Hanna tidigare har skrivit om bland annat BMI, de inläggen hittas här och här.

Mina tankar kring detta handlar mer om varför man måste mäta sig efter en skala? Varför måste alla människor förses med olika etiketter? Varför kan vi inte bara vara den vi är utan beskrivande och/eller dömande benämningar?

Varför ska allt benämnas som kvinnligt, manligt, snyggt, fult? Kan man inte bara vara en människa rätt och slätt utan att vara fet, överviktig, underviktig, smal, tjock, tanig, smart, lång, korkad, kort, rund och så vidare i all evighet?

Jag vill få vara den jag är utan att bli bedömd efter en skala som någon annan har bestämt ska vara normen att utgå från, sen spelar det ingen roll om det handlar om intelligens eller vikt, jag är mig själv och vill inte bli bedömd utifrån kriterier som anses vara ”normen” bara för att någon har bestämt att det ska vara så.

Det finns de som tycker att BMI-skalan är jättebra och fungerar, likväl som det finns de som tycker att det är rent förjävligt att döma alla människor baserat på generella siffror utan att ta hänsyn till något annat vilket därmed lätt ger ett missvisande resultat. Alla människor är fria att ha sin egen åsikt och precis som jag inte vill bli bedömd så dömer jag ingen annan för vad de tycker…

Däremot så kan jag tycka att det är fel fel fel att redan i skolåldern börja introducera BMI i t ex räkneexempel och liknande. Det finns nog mycket mobbing, utseendefixering, tillräckligt många människor med ätstörningar och störd självbild utan att det behöver späs på ytterligare!

Varför kan man istället inte lära ut att hälsa inte bara är en siffra i en tabell utan så mycket mer än så? Att vad vågen säger inte är det viktigaste utan att det är viktigare att ha ett bra självförtroende och tycka om sig själv och sin kropp. Att hälsa och att ta hand om sin kropp inte behöver betyda att man måste äta sallad sju dagar i veckan och träna två timmar om dagen, att hälsa handlar om så mycket mer än så…

Jag är uppväxt med begreppet lagom är bäst och jag tycker att det är ett ganska bra uttryck på att ingenting är bra om man överdriver det åt något håll. Man kan må bra och ta hand om sig själv utan att bli extrem eller må dåligt över att man inte ser ut som alla andra.

Det finns så många barn och ungdomar som undviker att vara med på skolidrotten av olika anledningar men inte sällan tror jag att det handlar om pressen att prestera 110% och att hela tiden vara bäst. Många gånger handlar det också om den press (och även mobbing) man kan utsättas för av kamrater i omklädningsrummet och som många vuxna väljer att kalla normalt för att ”så har det alltid varit och det är ju bara barn/ungdomar, de kommer över det”.

Ska själv erkänna att jag var aldrig med på idrotten i skolan för att jag blev rent ut sagt mobbad av de andra eleverna (blev det under hela skoltiden, inte bara idrottslektionerna). Idag kan jag se tillbaks och önska att jag inte sluppit från lektionerna eller behövt gå på specialidrott (hos sjukgymnast på vårdcentralen bredvid skolan) för det har påverkat mig att vara väldigt osäker i sådana sammanhang och gör mig väldigt rädd för att göra fel, t ex när jag ska till gymmet.

Alla barn/ungdomar kanske inte vill eller kan spela fotboll eller hoppa bock, alla kanske inte kan klättra i rep, åka skidor eller simma och det borde inte vara ett tvång att alla ska göra allting. Varför inte ha alternativ till vanlig idrott? En möjlighet för alla att göra det de är bra på utan att tvinga dem till misslyckande gång på gång genom att göra saker de inte vill, kan eller orkar med.

Nu för tiden kanske det är bättre i skolorna men istället för att (som det ofta var på ”min tid”) stå och skrika åt eleverna att de ska springa fortare eller att den elev som sackar efter ska ta sig i kragen, gå ner i vikt och få bättre flås så kan man väl lära eleverna att det viktiga är att man rör på sig och aktiverar sig. Inte att man måste vara bäst på fotboll, simning, skidåkning vad det nu må vara.

Samtidigt så tycker jag att man ska uppmuntra alla elever att våga försöka istället för att bara ge upp eller vara för rädd för misslyckande för att ens våga prova, men det får aldrig ske genom att vara dömande eller nedtryckande utan genom motivation och peppning.

Istället för att lära elever att räkna BMI och kalorier kanske man kan lära ut om de olika livsmedlen och att en allsidig kost är bra och att lagom är bäst? Istället för att sätta etiketter som överviktig, fet, underviktig, normal så kan man lära ut att alla människor är vi olika och har olika förutsättningar i livet och att man kan inte bedöma alla människor utifrån en enda skala.

/ Sarah

Annonser

Nej jag har inte bantat – Tjockisbloggen.se

Som många av våra läsare redan har sett så har jag tappat ganska mycket vikt de senaste månaderna och jag har också skrivit om detta tidigare för det är ingenting som jag hymlar med.

Det är kanske inte så konstigt att människor runt omkring mig också reagerar, speciellt de jag inte har träffat på ett tag och som inte sett mig sedan innan jag tappade en massa vikt.

Jag blir inte arg eller ledsen för att folk frågar mig om min viktminskning för jag kan förstå att de reagerar, speciellt eftersom alla i min vänkrets vet att jag och Hanna har den här bloggen och vet vad vi anser om vikt-hets…

Det som däremot kan göra mig riktigt förbannad är när människor tar för givet att jag tappat vikt genom att banta och propsar på att få reda på vilken diet, vilket pulver eller vilka tabletter jag har ätit.

Jag tycker inte att man ska utgå från att ett person har bantat eller utgå från att personen ifråga är öppen för att bli påhoppad med frågor som ”Åh du har ju tappat massor med kg, säkert 30! Vad snygg du har blivit, du måste ju må skitbra och vara jätteglad – vilken diet har du följt? Berätta!!”

Att de sedan inte tror på mig när jag säger att jag inte har bantat eller följt några dieter eller ens lagt om min kost eller ändrat mina motionsvanor gör ju inte direkt att jag tycker det är roligare att svara på deras frågor.

För faktum är att jag har gått ner ca 28 kg utan att banta, följa dieter, äta bantningspiller, ändra min kost eller röra på mig mer än vad jag gjort tidigare. Anledningen till att jag gått ner så mycket i vikt och som jag hela tiden har varit öppen med är att jag fick bland annat diagnosen ADHD för ca ett år sedan.

När jag sedan började medicinera för att få bukt med mina svårigheter så hände något i min hjärna och jag började rasa i vikt och gick ner väldigt mycket på kort tid. Enda förklaringen är att jag tidigare inte har minskat i vikt oavsett vad jag försökt göra är att jag, enkelt förklarat, haft en kemisk obalans i kroppen och hjärnan som gjort att min kropp inte fungerat normalt.

Många människor tror att det är en odelat positiv upplevelse att gå ner så mycket i vikt men det finns många nackdelar och svårigheter också som inte  alla kan se och förstå.

Jag sticker inte under stol med att det finns fördelar med min stora viktminskning för det är säkert bra för mina knän och min rygg eftersom jag har diskbråck och jag känner mig också piggare men om det beror på att jag har hittat en lagom dos av min medicin eller om det beror på vikten kan jag inte säga.

Men jag mådde inte dåligt innan jag gick ner, jag mådde bra och jag trivdes med själv… Jag tycker inte bättre om mig själv och min kropp nu än för till exempel ett år sedan, på sätt och vis så är jag mer osäker nu än tidigare.

I mina ögon så ser jag i stort sett likadan ut som jag gjort de senaste åren, jag har svårt att se någon skillnad i spegeln och har svårt att förstå hur mycket min kropp egentligen måste ha förändrats om jag ser till antalet kg jag har mist. Jag kan se skillnad på klädstorlekar men eftersom jag har i stort sett samma kroppsform så ser jag ingen skillnad i hur kläderna sitter…

Och jag kan säga att just kläder är en stor nackdel när man tappar mycket i vikt. Alla kläder jag hade innan som jag älskade, ingenting passar längre… Så gott som alla plagg i min garderob har jag varit tvungen att byta ut mot mindre storlekar.

Vet ni vad det kostar bara att byta ut alla trosor, behåar, byxor och jeans, toppar och linnen? Lägg till det att jag behövde nya skor eftersom mina fötter minskat mellan 1 och 2 storlekar, plus nya ytterkläder för såväl vinter, sommar höst och vår…

På ett sätt kan jag tycka att det är bra att människor pratar med mig om min viktminskning när vi träffas för det gör att det är lättare för mig att acceptera den, att jag kanske kan försöka att se själv hur förändrad jag är även i spegeln (för på kort kan jag se det) och det ger mig en chans att förklara att det handlar inte om någon diet eller några magiska bantningspiller…

Men å andra sidan så kan jag tycka att det är jobbigt att prata om det för en av mina största rädslor är att människor ska tro att jag blivit ytlig, utseendefixerad eller ”snobbig” för att jag pratar om min vikt och mitt utseende och det är det som gör att jag är mer osäker nu än jag var innan jag gick ner i vikt.

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg som bara handlar om mig, mig och jag och min förhoppning är bara att detta inte misstolkas för som jag skrev ovan så är jag livrädd för att människor ska tro att jag blivit fixerad av min viktminskning för så är det absolut inte.

Jag hoppas att jag fått fram mina tankar och hur jag känner på ett bra sätt och att ni förstår varför jag skriver detta, det var inte ett lätt inlägg att skriva eftersom det är väldigt utlämnande och jag hoppas på att slippa otrevliga kommentarer för de gör ingen nytta alls…

Jag är inte en storlek – Tjockisbloggen.se

Igår så fick vi en kommentar från en person som tror att jag ljuger om mina klädstorlekar, på detta inlägg. Kände att jag ville utveckla mina tankar kring det lite mer än bara ett svar på den kommentaren.

De senaste dagarna så har så gott som allt kommit att handla om vikt och storlekar och vi har skrivit en del om det redan. Men jag måste få sätta ord på mina tankar och på så sätt försöka förstå hur folk tänker…

Varför skriver man en kommentar till någon och tror att de ljuger om sin klädstorlek? Varför tänker man ens i de banorna? Skulle samma person skriva en sådan sak till en väldigt smal person eller handlar det om just övervikt?

För mig så är det svårt att förstå varför jag skulle ljuga om min klädstorlek för jag har varit helt ärlig om längd, vikt, BMI och jag skäms inte för nånting. Så varför ska jag ljuga om en klädstorlek?? Vad finns det för anledning?

Faktum är att jag bryr mig inte vad storlekslappar säger utan det jag bryr mig om är att kläderna sitter snyggt och skönt och att jag gillar det jag provar. Oavsett om kläderna säger XS eller XL så är det passform, utseende, känsla och pris som jag går efter.

Vad gäller mina kläder så har jag alla möjliga storlekar i min garderob, jag har lite kläder från barnavdelningarna på olika butiker (bland annat en klänning strl 170 cl från H&M och ett par leggings strl 158 cl också de från H&M). Har även kläder i strl XL som toppen jag har på mig idag från Åhléns.

Det är hemskt tråkigt att man drar slutsatsen att någon ljuger om en klädstorlek istället för att faktiskt läsa lite på bloggen och förstå hur det kommer sig att jag och Hanna har kläder i alla möjliga storlekar. Jag tar det faktiskt personligt och tar lite illa upp när någon anklagar mig för att vara lögnare, speciellt när jag är så öppen och ärlig med tex min vikt.

Men man kan inte göra alla till lags varken på internet eller i vanliga livet så är det bara 🙂

Kan bara konstatera att jag identifierar mig inte med någon storlek, för det finns ingen mall för exakt vilken storlek man är utan ibland är man en S ibland kanske en L och åter andra gånger är man kanske en M.

/ Sarah

Viktnedgång och dess negativa sidor – Tjockisbloggen.se

När man läser om viktnedgång så är det bara guld och gröna skogar som framhävs, kan säga att jag ytterst sällan hört någon nämna de negativa effekterna av viktnedgång. Men de finns där, och jag tänker ta upp dem, för jag upplever dem i hög grad.

Först vill jag säga att hälsa har inget med storlek att göra, det är något vi alltid stått för, och alltid kommer stå för. Hälsa har med livsstil att göra, en livsstil man kan ha både som smal eller som tjock. Jag är varken friskare eller sjukare nu än jag var innan jag började gå ner i vikt. Har samma kondition och mår lika bra, enda skillnaden är att jag har något tydligare muskler nu. Men det är en fullt naturlig effekt när vikten och underhudsfettet har minskat.

Eftersom frågan ändå lär dyka upp så kan jag klargöra att jag sen jag flyttade till Tallin så har jag gått ner 10 kg och 30 cm över kroppen. Vi kan då direkt börja med den första och mest irriterande aspekten av viktnedgång, särskilt om den inte är frivillig. Alla dessa frågor om vad man gjort, om man bantat, om man inte är gladare nu. Varför skulle jag vara gladare nu, än innan? Jag har alltid varit en glad och positiv person, ingen skillnad där. Det skulle väl vara att kärleken just nu gör mig extremt lycklig, men det sitter inte i min vikt.

Det finns dessutom två vanliga meningar som ger mig gråa hår snart, visst de är säkert menade som komplimanger, men de är inte roliga att höra:
”Gud vad snygg du har blivit” – Och vad var jag innan? Har 10 kg mindre helt plötsligt förvandlat mig till en annan människa. Jag är precis lika snygg nu som innan, ser absolut inte varför en viktnedgång skulle gjort mig ”snyggare”. Smalare, ja, men det är absolut inte samma sak som snyggare. Snygg är jag oavsett vad jag väger, tack så mycket.

”Har du tänkt försvinna, ska du verkligen gå ner mer?” – Nej, jag har inte tänkt nånting, jag har inte planerat det här och kan inte hjälpa att jag tappat en massa i vikt. Om jag går ner mer så är det inte heller något jag gör med flit, så nej, jag har inga planer på att ”försvinna”. Jag kan alltså inte heller svara på om jag kommer minska mer i vikt, för det vet jag inte ens själv.

Nästa sak som ingen nämner, är att minskat underhudsfett, innebär att man faktiskt fryser mer. Har aldrig varit en frusen människa, men helt plötsligt så måste jag ha långärmat när det är kallare väder, jag huttrar och fryser. Från att jämt ha gått barfota hemma så gäller numera tofflor, värmefläktar samt fluffiga tröjor och mjukisbyxor. Annars så går jag och skakar. Det är inte kul att frysa, särskilt inte när man inte någonsin har behövt frysa. Har alltid varit den där tjejen som gick i t-shirt under vinterjackan när andra hade tjocka polotröjor. Nu går jag själv där med halsduk och vantar, sådant jag tidigare sällan tog på mig innan det närmade sig – 10 utomhus.

Nästa sak ingen förvarnar om är att ben är hårda och gör ont. Ok, det säger sig själv, men när man är van vid ”vaddering” kring knän, höftben och ”rumpben” och den vadderingen minskar så blir man förvånad. Främst uppstår detta problem vid två tillfällen, när man sitter länge på hårda stolar (tack för att jag har en mjuk kontorsstol) och när man ska sova. Vanemännsikan som man är så sover jag på sidan eller mage. När jag sover på mage, då skaver höftbenen, ligger jag på sidan då ligger knäna mot varann och det gör riktigt ont. Har börjat sova med en kudde mellan knäna om jag ska ligga på sidan, och då blir rörligheten något begränsad. Alltså vrider man sig, kudden åker i golvet och man vaknar ändå av att man har ont.

Sen har vi det här med att förnya sin garderob, visst är shopping roligt, men när man helt plötsligt har fått göra sig av med en stor del av sina kläder för att de trillar av en, då blir det dyrt. Det är heller inte särskilt roligt att behöva göra sig av med favoritplagg för att de sitter uselt numera. Oversize är en sak, för stort en helt annan. Ser inte fram emot att rensa i min garderob i Sverige när jag kommer upp till jul, kommer vara mycket som går till Röda Korset där. Senast igår var jag och lämnade två stora påsar kläder till Humana här. Har flera underbara klänningar som redan fått åka, och jag vet att jag har en hel del favoriter i Sverige som jag kommer gråta blod om jag måste göra mig av med.

När man som jag dessutom i princip inte tappat något kring bysten, men istället under den, så innebär det nya bh:ar, och det är en dyr historia. För så fort man har D-kupa eller större så blir priserna dyrare. Insåg förra veckan att jag numera borde använda 75DD, för det satt mycket bättre. Men ännu håller jag ut. Behöver först och främst byxor, för jag har knappt några kvar och de sitter illa. Som sagt, jag är mer frusen så det innebär att jag måste ha nåt varmt kring benen snart för det närmar sig vinter.

Den sista saken jag vill ta upp, som är en av de saker som påverkar mest även om man inte tror det, är att man måste vänja sig vid en annan spegelbild. För även om självkänslan är densamma, så är man trots allt van vid att se sig själv på ett visst sätt. Man har en självbild och den är helt plötsligt förändrad. Jag kan inte minnas att jag varit så här ”liten” sen jag var 16-17 år gammal, om ens då. Hela mitt vuxna liv har jag varit överviktig, rund, mullig, kraftig, kalla det vad ni vill. Nu är jag (även om jag anser att BMI är skräp, men ett bra exempel) 3 kg från normalvikt, och eftersom jag verkar fortsätta gå ner, så är jag alltså snart ingen ”tjockis” längre. Vem är jag då?

Det tar tid att vänja sig vid. Har aldrig sett min vikt som ett problem, men att ”vara utanför normen” utseendemässigt har alltid varit en del av mig. Insåg senast imorse att jag blev förvirrad när jag såg mig i spegeln, för det jag såg där är inte samma som jag känner. Hon i spegeln var ju smal, det har ju jag aldrig varit, så det kan inte stämma. Det är denna bit som varit tuffast att greppa för mig, för jag har nu en helt annan kroppsform och är helt plötslig ”normal”. Dessutom förändras ansiktet av en viktnedgång, och man ser inte ut som den man alltid varit van att se. Nu ska jag förlika mig med det och det kommer ta lång tid.

Som slutord vill jag alltså säga, viktnedgång innebär så mycket mer än bara de där glada sidorna alla nämner. Det är en omställning och den är inte lätt, man har dåliga dagar, man kommer gråta för att man inte känner igen sig själv (tro mig, jag har gjort det), och det är en resa som man bara kan ta med sig själv. Men med andras stöd längs med vägen, så blir resan att lära känna den där nya personen lättare. Jag är så tacksam att jag har haft Sarah att prata med då vi båda går igenom detta samtidigt, ingen av oss frivilligt.

Glöm inte, du är lika värdefull vad du än väger, vilken storlek du än har. Tjockisbloggen kommer finnas kvar, och vi kommer fortsätta kämpa för att det ska vara ok att tycka om sig själv, hur man än ser ut.

/Hanna

Kostens inverkan på våra kroppar – Tjockisbloggen.se

Jag och Hanna satt på msn och diskuterade kost igår, hur kosten faktiskt påverkar oss mer än vi tror…

Sarahs syn på mat och kost :

Speciellt jag märker verkligen samband mellan hur jag äter och hur jag mår i övrigt, både fysiskt och psykiskt. Jag är till exempel sådan att när något är jobbigt eller jag mår dåligt över något så äter jag inte, det handlar inte om att matvägra eller nån sorts straff… Jag kan helt enkelt inte äta när jag mår dåligt.

Men för mig så har mat alltid varit jobbigt, iaf så länge jag kan minnas. Kan inte äta vissa saker för att jag inte klarar konsistensen på det, som tex mosad banan, gröt och potatismos. Dessutom är jag väldigt ”liten” i maten utan att ha valt det själv, det bara är så att jag äter ungefär en tredjedel av vad andra människor äter.

Har heller aldrig hungerkänslor på samma sätt som andra beskriver att de har, visst kan jag känna ett litet sug efter att äta mat och om jag då inte äter så fort som möjligt så går det över och då kan jag inte äta.

Det är bara sån jag är helt enkelt, för mig så är det jättejobbigt att äta tillsammans med andra eftersom många tror att jag bantar och kommenterar hur lite och hur sakta jag äter. Det gör ju inte precis saken lättare för mig…

Men hur som helst, när jag äter så märker jag stor skillnad på min kropp och mitt mående hopkopplat med vad jag äter för något. Ett exempel är att om jag äter eller dricker något med konstgjort sötningsmedel, som Funlight saft vilket innehåller aspartam så reagerar min kropp direkt med att slå bakut och jag får ont i magen och ofta utslag lite här och var…

Kanske inte efter några klunkar eller tuggor, men dricker jag två glas saft på en dag så reagerar min kropp direkt. Alla light-produkter har den effekten på mig och jag personligen kan inte se något bra med artificiella smakämnen, sötningsmedel, färgämnen och liknande. Socker är inte bra för våra kroppar i stora mängder men jag tror att alla kemikalier vi stoppar i oss är minst lika illa om inte värre…

Det är samma sak om vi köper grönsaker som är besprutade, om man inte skrubbar dem rejält för att få bort allt så svider i munnen och jag kan få utslag kring läpparna och blåsor på tungan.

Jag tror inte att våra kroppar är gjorda för att få i sig så mycket kemikalier och konstiga ämnen som vi stoppar i oss alltså. Börjar man studera vad vår mat innehåller så är det nästan skrämmande…

För två veckor sedan så satt jag och lusläste om olika hundfoder eftersom vi ville byta foder till Igor. Då fick jag veta att hundfoder får inte innehålla tex färgämnen och konserveringsmedel, men barnmat får innehålla det! Det är ju helt sjukt alltså…

Tyvärr så finns det så mycket olika regler när det gäller att redovisa innehåll i vad vi äter så det är nästintill omöjligt att veta vad det egentligen är man stoppar i sig.

När jag fortfarande jobbade inom matbutik så fick jag lära mig att en produkt som grön currypasta kan ätas även av mig trots att det i innehållsförteckningen står att den innehåller räkpasta… Vet ni varför skaldjursallergiker kan äta produkter med tex räkpasta?

Jo för att innehåller inte skaldjur alls utan är gjort på fisk med konstgjorda aromer men det låter bättre att skriva räkpasta. Nu svär jag mig fri från allt ansvar ifall någon fler skaldjursallergiker skulle prova, men jag vet att jag har kunnat äta den här produkten utan reaktioner.

Många gånger så är det bluff och båg på ett så fiffigt sätt att det håller sig innanför ramarna men ändå lurar oss fullständigt… Om någon säger räkpasta till mig så tycker jag att det låter som mosade räkor och lite andra grejer kanske, i konsistens som tex kaviar. Inte tänker jag på mosad fisk med konstgjorda smakämnen som inte har något alls med räkor att göra.

/ Sarah

Hannas syn på mat och kost :

Jag kan inte påstå att jag alltid haft en okomplicerad relation till mat. I många år så innebar mat ständig ångest, även om jag för det mesta ätit bra. Till stor del handlade mina syn på mat då även om min syn på mig själv. Detta var innan jag insåg att jag duger som jag är och faktiskt är fin, för att jag är jag. Men jag överförde ångesten över min kropp på maten, och kan erkänna att i perioder har jag ätit väldigt lite. Jag skulle nog kalla det en form av ätstörning.

Detta har främst förekommit efter att jag flyttat hemifrån, för hemma har jag alltid haft en bra grund när det gäller kost. Alltid grönsaker, bara godis på lördagar och jag kan inte minnas att jag drack varken mycket saft eller läsk under min uppväxt. Mitt tänk angående mat har istället kommit utifrån.

Men när jag helt plötsligt själv skulle ta hand om min kost, då var det så lätt att välja de där lightprodukterna, low-fat och allt vad de heter. Eller att säga att ”Nej, jag åt en hamburgare igår så jag kan inte äta idag”. Tro mig, den tiden i mitt liv var inte kul.  Mådde jag någonsin bättre av att äta dessa kemikaliefyllda light-produkter, eller ersätta måltider med pulver? Nej, min kropp var i totalt uppror och jag mådde rent psykiskt dåligt.

Det är nu, när jag haft möjlighet att köpa mer närproducerat, kött direkt från slaktare och renare mat som jag insett vad jag plågat min stackars kropp med. Jag upplever överlag att maten jag äter nu är fräschare och har mindre kemikalier och gifter. Till exempel så kunde jag i Sverige ha brödet liggande i rumstemperatur och det var ännu ”fräscht” efter 2 veckor. När jag köper bröd här och inte förvarar det i kylskåp så är det grönt inom bara 4-5 dagar. Frukt som kunde hålla sig fräsch i en vecka i Sverige kan här vara dålig bara inom någon dag, för att det inte har det där lagret av starka kemikalier och vaxer.

På ett sätt känns det väldigt bra, men ändå är det skrämmande vad man faktiskt ätit. Nu för tiden så är det ju renare desto bättre som gäller för mig, och jag försöker att göra all min mat från grunden. Då vet jag vad den innehåller och slipper onödiga tillsatser. Det bästa potatismoset innehåller t.ex inget annat än potatis, mjölk, smör och salt. På smörgåsar har jag numera riktigt osaltat smör och inte margarin som jag numera mest upplever som plastigt. Skräpmat äter jag ytterst sällan numera, jag tycker inte ens det är särskilt gott längre. Vad har då min ändring till mindre kemikalier i maten gjort med min hälsa?

1. Energi – Jag är piggare och gladare, orken finns där betydligt längre än den gjorde förut. Istället för att sitta utan energi på helgerna eller efter jobbet så blir det att man orkar gå de där promenaderna eller vara med vännerna.

2. Sömn – Helt plötsligt kan jag sova en hel natt utan att vakna flera gånger. Dessutom så somnar jag lättare på kvällarna. Kommer till ro på ett helt annat sätt. Det behövs inte längre några naturmedel för att jag ska kunna slappna av och sova.

3. Humör –  Jag som annars kan ha ett rätt omväxlande humör har blivit stabilare. Det tar längre tid innan jag blir irriterad och jag har mer tålamod. Min pms är fortfarande inte av denna värld, men jag märker att den pågår inte lika länge numera. Jag trodde tidigare att mitt humör och obalans hade med mina p-piller att göra, men börjat inse att det nog är kosten. Men självklart, hur påverkar de där kemikalierna våran hormonella balans, egentligen?

4. Allergi – Har inte provat med de andra allergierna desto mer (citrus vågar jag mig inte på) men mina reaktioner på mjölkprodukter är helt borta. Jag behöver inte längre köpa de laktosfria alternativen utan dricker riktigt mjölk, äter riktigt smör och grädde. Utan problem. Denna förändring har uppkommit när jag ändrade kosten.  Kan även äta små (vi talar ytterst små) mängder röd tomat utan reaktion. Större mänder resulterar dock ännu i utslag som kliar.

5. Hud – En av de stora förändringarna för min del. Bye bye stora finnar som dök upp, huden känns betydligt renare. Jag är inte lika yttorr som innan och behöver inte alltid längre smörja in mig efter dusch. På mina överarmar har jag alltid haft små små plitor, keratosis pilaris. Har alltid trott att det aldrig skulle ändras och hade vant mig vid dem. Helt plötsligt så är de betydligt mindre framträdande och det rödflammiga är nästan borta.

Alltså kan kosten påverka mer än vi tror. Jag kan rekommendera alla att faktiskt se över vad maten de äter faktiskt innehåller, för det är mycket saker som man kan undvika och troligen bör undvika. Det är inte särskilt svårt att laga mat från grunden, och då ha koll på vad man får i sig.

/ Hanna

Jag är en alien, finns det fler? – Tjockisbloggen.se

Varför är vi människor så komplexa och dumma i huvudet ibland att någon måste slå en med en gigantisk gummiklubba i huvudet för att man till slut ska fatta och ”se sanningen i vitögat”?? Ojoj vilket långt och invecklat inlägg det här kommer att bli, är du en person som lätt tappar tråden och blir förvirrad så bör du nog sluta läsa nu, för här är många svängar och invecklade turer på gång *s*.

Är det bara jag som är så jäkla dum ibland att man kan tro att jag är en blåögd blondin? (Nä men vänta lite nu, det är jag ju!)

Om nån säger åt mig ”stå på höger ben i tio sekunder så är du duktig” så måste jag bara visa att jag kan vara ännu bättre för jag kan stå på vänster ben i femton sekunder istället… Okej nu var ju det ett löjligt exempel *s*. Men vad jag menar är att om någon ber mig att göra en sak för dem, om det är det absolut enda de vill och skulle må bra av… Då kan jag inte göra det för jag måste tänka ut nåt som är ännu bättre och försöka ännu hårdare och så slutar de med att man är två personer som mår dåligt.

Kan inte komma på nåt bra exempel… Eller jo det kan jag fast det är väldigt självutlämnande men vad gör väl det när det faktiskt är sanningen? Jag har en ganska jobbig och irriterande förmåga att hålla lite för hårt i tyglarna på min älskling, skickar ganska mycket sms och ringer honom när han är iväg bara för att jag saknar honom eller vill veta att han inte ”glömmer mig”. Ja jag är knäpp jag vet det!

Och om han då ber mig, som när han var iväg på kurs med jobbet från onsdag till torsdag, att inte ringa en kväll eftersom han är iväg med arbetskamrater… Vad gör jag då? Jo istället för att göra det som han bad om och hade tyckt var jättebra och ”duktigt” så ringer jag för att säga att jag hoppas han har det trevligt och roligt… Visst det var ju jättesnällt att önska honom en trevlig kväll men varför kunde jag inte göra det han bad om istället??

Gaaah jag blir så otroligt less på mig själv ibland för att jag är så himla komplex och knäpp. Kan ju bara tänka mig hur less och irriterad han kan bli på sin snurriga galna knäppa tjej *s*. Men även om jag gör så galet så vet jag ju att han älskar mig ändå, fast jag önskar att jag kunde göra rätt nån gång… David kommer från planeten Jorden och tillhör rasen normal människa, jag kommer från planeten Urdummus idiotus och tillhör rasen komplett galen alien *s*.

Många tror att eftersom vi har den här bloggen så är vi jättestolta, har världens bästa självförtroende och är tre väldigt starka tjejer. Och visst det är absolut sant till viss del och alla är vi ju olika och starka på olika sätt. Men jag ska vara helt ärlig och säga att mitt självförtroende och min självkänsla är verkligen inte de bästa, innerst inne är jag väldigt osäker och behöver ganska mycket bekräftelse och uppskattning från min älskling (och även andra ibland) något som kan bli ganska jobbigt för honom i längden för det är ganska krävande.

Det roliga är att i mina ögon så är han den absolut finaste människan i världen, den snyggaste, sexigaste, snällaste, raraste och bästa kille som finns. Och om han inte tror på mig när jag säger det så blir jag arg för jag skulle aldrig ljuga om såna saker… Men jag kan aldrig tro honom när han säger sånt om mig, hur roligt är det att ge någon uppskattning då? Är jag inte knäpp så säg?

Ibland så undrar jag om jag kommer från yttre rymden eller någon främmande planet för jag får ofta för mig att jag är totalt olik alla andra och ingen vet hur det är att vara som jag… Vad då självcentrerad? *s*. Men kanske känner vi alla så någon gång i livet? Eller är det bara jag som är en alien? Å andra sidan så har det hänt väldigt mycket både inom och utom mig på senaste tiden och det har påverkat mig väldigt starkt, något som kan vara svårt att se och förstå för andra runt om mig.

I slutet av maj så fick jag veta vad jag alltid har misstänkt, att jag är inte som alla andra (nej inte att jag är en alien trots mina misstankar) utan något har gått lite snett på hjärnkontoret (taskig elektriker som drog ledningarna kanske *s*), att jag har ADHD och kanske också Aspbergers och det är absolut ingenting som jag skäms för eller använder som ursäkt för att få vara ”konstig” och bete mig som en alien. För mig så var det ganska skönt att få veta för det förklarade en hel del om varför jag haft så svårt i skolan och så…

Men i samband med att jag fick veta det så fick jag också prova en medicin som heter Concerta som är just för personer med koncentrationssvårigheter och ADHD. I början så var det lite jobbigt för medicinen fick mig att må illa, sova dåligt, tappa ganska mycket hår och jag fick utslag här och var. Men jag mådde bättre och bättre psykiskt och blev mycket lugnare som person vilket kändes jätteskönt och fortfarande känns jättebra.

Men samtidigt så började det ske en stor förändring i min kropp, jag rasade i vikt och då menar jag verkligen rasade. Jag har varit en person som oavsett vad jag gör har bra blodtryck, bra värden och trots att ingen sjukdom eller ”fel” kunnat hittas inte gått varken upp eller ner i vikt. Men när jag började med Concerta så rättade väl någon kemisk obalans till sig och min kropp rasade i vikt… För mig så var det oerhört påfrestande psykiskt för jag såg inte själv att jag förändrades, jag såg det inte på min kropp eller i en spegel utan kunde bara lita till andra människors ord och vad mina kläder visade när de ramlade av.

Från början av juni till början av augusti så rasade jag över 20 kg i vikt, fram till dags dato så har jag gått ner totalt 26-27 kg sedan maj/juni. Det är en oerhörd omställning på alla sätt och vis och att det inte var varken väntat eller medvetet har ju gjort det hela ännu svårare för mig för jag har ju inte haft någon kontroll över vad som händer med min kropp eller kunnat påverka det på något vis.

Så man kan väl säga att jag har genomgått väldigt mycket jobbiga förändringar och självklart så påverkar det också mina närmaste för jag har inte varit lätt att leva med det kan jag erkänna. Något som jag är väldigt rädd för är att folk ska tycka synd om mig, se mig som nåt offer eller tro att jag har bantat för att passa in i en norm som jag oavsett vikt och storlek varken vill tillhöra, vara en del av eller någonsin kommer att passa in i eftersom jag inte är som alla andra på något vis (nu är jag en alien igen *s*).

Jag försöker att skriva det här inlägget med lite humor för att göra det dels lättare för mig själv men också för er att läsa, för jag tycker att vare sig man mår bra eller dåligt så ska man inte behöva skämmas för att man är som man är… Oavsett om man är en alien eller har en diagnos eller flera. Kanske kan någon annan känna igen sig i det jag skriver eller så har ni fått er ett gott skratt av det här inlägget, oavsett vilket så har ni iaf reagerat på det och kanske var det vad jag ville… Jag vet faktiskt inte, men jag hade ett behov av att få skriva av mig hur jag känner och kanske lite förhoppningar om att jag inte är ensam om att tro att jag kommer från yttre rymden *s*.

/ Sarah

När jag ändå skriver så kan jag väl lika gärna avsluta med en outfit från fredagen, this is an alien on a friday *s*.

Fredags-alien i klänning från Soaked in Luxury strl M och leggings från Lindex strl L

Fredags-alien i klänning från Soaked in Luxury strl M och leggings från Lindex strl L

Närbild på ett alien-ben, min tatuering lyser igenom lite grann under trycket *s*

Närbild på ett alien-ben, min tatuering lyser igenom lite grann under trycket *s*

Rasism på olika grunder, respekt och hänsyn – Tjockisbloggen.se

Detta inlägg publicerades ursprungligen här på bloggen 20080809, men vi valde att publicera det igen för att vi tycker det är viktigt att hålla diskussionen vid liv.

Både jag (Sarah) och Hanna har ett förflutet med mobbing, utfrysning, hån och retsamheter när det gäller vikten. Som barn är det väldigt lätt att hamna utanför om man är annorlunda och barn kan också vara fruktansvärt elaka mot varandra. Ni som har barn, försök lära era barn att det är okej att se ut som man vill, det är okej att vara annorlunda och tycka om sig själv. Barn, ungdomar och även vuxna tvångsmatas dagligen med reklam och ideal om hur man ”ska” se ut.

Senast idag (dvs 20080809) så var jag på stan en stund och i kön på Konsum så står det en medelålders kvinna med två barn i åldern ca 5 och 10 år. Det ena barnet frågar sin mamma om hon får köpa godis men mamman säger tvärt nej att de vet att de inte får äta godis.  Det andra barnet (äldre) frågar varför och om inte mamman kan göra ett undantag eftersom det är lördag och om de inte kan få bara lite godis var..

Kvinnans svar gjorde mig så arg, chockad och ja ledsen att jag inte visste vad jag skulle svara och nu ångrar jag att jag inte bemötte henne med något annat än en arg blick. Hon tar tag i det äldre barnets arm och viskar halvhögt så flera personer hör det ”titta på hon som står där framme, ser du att hon köper godis? Inte vill jag att mina barn ska bli så där och det är vad som händer när man äter godis varje dag!”

Varför lär man inte barnen dels att man kan äta nyttigt, röra på sig på ett hälsosamt sätt och ändå kunna unna sig godsaker? Och varför lär man inte barnen respekt och hänsyn för andra människor? Barn som växer upp med föräldrar som denna kvinna tror ju jag personligen är de barn som har störst risk att utvecklas till mobbare och översittare, för de har aldrig fått lära sig att respektera andra människor.

Att säga tack, visa hänsyn och att respektera andra människor fick vi i min familj lära oss i ungefär samma veva som vi började gå. Det har alltid varit otroligt viktigt för mig eftersom jag är uppväxt på det sättet och jag kan inte förstå hur man kan bete sig som denna kvinna gjorde inför sina barn? Vad kommer de barnen att få för värderingar när de växer upp?

Just bristen på hänsyn och respekt är ett av de stora problemen när det handlar om övervikt tror vi, människor tror sig/anser sig ha rätt att komma med nedriga utlåtanden, att peka på överviktiga människor eller komma med anonyma kommentarer här på bloggen (som t ex att vi inte borde få finnas). Nånstans har det blivit allmänt accepterat att tycka illa om människor som inte passar in i samhället utseendemässigt och det är skrämmande.

Sverige och dess invånare lider av fettpanik och utseendefixering i så hög grad att många glömmer bort att bakom alla kläder, inuti varje kropp så finns en människa. Man hör ofta människor säga att alla är lika mycket värda och varje gång undrar jag om de själva är medvetna om vilken lögn det är?

Ofta talas det om rasism och diskriminering mot personer med utländsk bakgrund och personer som lever i samkönat förhållande (man-man, kvinna-kvinna), personer med annorlunda klädstil eller frisyr, men hur ofta hör man talas om diskriminering av personer som lider av fetma?

Att besöka läkare kan vara ett rent helvete och många drar sig för att gå dit, skulle en person som har övervikt söka hjälp för t ex huvudvärk så skulle läkaren mest troligt skylla på fetman och rekommendera personen att operera sin övervikt eller att banta på vanligt vis. Samma sak om personen söker för eksem, det är ju självklart att det beror på fetman säger många läkare. Tyvärr så händer det väldigt ofta att överviktiga personer inte tas på allvar och att läkare relaterar alla problem till övervikten trots att det kanske finns helt andra bakomliggande orsaker.

Att se en överviktig person besöka t ex Max, McDonalds, lokala pizzerian eller liknande är något som ofta påpekas och häcklas av andra människor. Om du ser en stor person sitta och äta pizza, hur reagerar du då jämfört med om du ser en smal person göra det? De allra flesta reagerar med äckel och många tappar matlusten, man säger sig bli äcklad och chockerad över feta människors leverne och matvanor.

Men vad finns det som säger att denna person inte gör sitt enda årliga besök på matstället? Vad finns det som säger att inte personen ifråga i övrigt rör sig, äter nyttigt och hälsosamt och ibland unnar sig sådan mat också? Detta är en form av diskriminering, alla människor har rätt att äta och vistas i samhället utan att häcklas för sin kropp eller storlek.

Många gånger har vi läst bloggar där man kräver att feta personer ska betala mer i skatt än smala människor för att en fet person kostar samhället mer pengar. Hur kan man mäta människors värde i vad de väger? En smal person som röker tio cigaretter om dagen kan mycket väl vara sjukare och därmed kosta samhället mer pengar än en person som är överviktig.

Hur många skulle vilja belägga alkoholister och narkomaner med extra skatt för att de kostar samhället enorma pengar varje år? För att inte tala om t ex homosexuella som riskerar att drabbas av hiv, cancer och liknande (precis som heterosexuella människor) ska de också beläggas med högre skatt bara för att de är homosexuella och därmed inte passar in i ”normen” i samhället (enligt vissa obs inte alla)?

I Sverige idag så tycks det vara lika vanligt att färga håret som det är att genomgå plastikkirurgi – är du inte helt nöjd med din näsa? Inga problem, plastikkirurgi! Är du inte nöjd med dina lår? Inga problem, plastikkirurgi! Är du överviktig, ja men det är väl klart att du ska stympa din kropp genom en gastric by pass operation så du blir smal! Vad spelar det för roll att det är förknippat med stora risker och att det faktiskt är en stympning på din kropp? Nej det är klart att du ska operera dig!

Varför inte acceptera att alla människor är olika? Om jag väljer att tatuera min kropp är det mitt val, om jag väljer att trivas med min kropp och min övervikt så är det mitt val. Ingen annan människa har rätt att sätta sig till doms över någon annan oavsett vad anledningen må vara.

Vi frågar åter igen, hur kan man mäta människors värde i deras vikt och storlek? Varför är det så tabu att diskriminera mörkhyade människor och gör man det klassas man som rasist, medans det är fritt fram att häckla, diskriminera och bedriva häxjakt på överviktiga personer?